Våld mot barn.

“Boxa barn – det förstår de”, Aftonbladet

Elise Claeson menar att örfilen symboliserar respekt och kärlek.

Mycket dumt har jag hört i mina dar, men när en amatörbarnpsykolog börjar kalla svenska föräldrar mesiga för att vi inte agar våra barn, då baxnar jag.

Jag debatterar ibland på utländska forum, och stöter ofta ihop med en människosyn som ser aga som något karaktärsdanande. Personligen förstår jag inte ett smack – aga som gränssättning innebär inte automatiskt insikt och förståelse hos barnet. I valet mellan ett barn som av rädsla lyder mig men inte förstår varför, och ett barn som ibland är olydigt men förstår varför det gör fel, så är för mig valet givet. Jag vill inte ha ett lydigt barn, jag vill ha ett barn som förstår spelreglerna och varför de existerar.

Jag tror de flesta föräldrar någon gång kommer att uppleva att de gör övertramp. De kanske tar väl hårt i sina barn, ruskar dem, eller sliter i dem, eller till och med ger dem en örfil – det är mänskligt, men inte OK. Det som är viktigt är att inte göra den handlingen naturlig eller positiv; det som är viktigt är att inte vara tjurskalligare än att man kan be om ursäkt och förklara att man gjorde fel; det som är viktigt är att det är ett sällsynt undantag.

Det finns en övertro i det traditionella tänket att fokusera barnets uppmärksamhet genom aga. I praktiken behövs inte aga för att få barnets uppmärksamhet och respekt, som en av de viktigaste människorna i barnets liv kan du relativt lätt få uppmärksamheten ändå. Respekten får du om du förtjänar den.

Jag skulle snarare vilja påstå tvärtom, aga kan lätt se till att du mister barnets respekt. Ett litet barn blir ledsen och rädd, ett större barn blir kränkt och sårat. Det ger också det fascinerande dubbla budskapet att våld är ett bra eller åtminstone fungerande sätt att lösa en familje eller relationskonflikt – att en sådan konflikt enklast löses genom att tydliggöra hackordningen. Samtidigt försöker man få barnen att lösa sina konflikter med andra barn verbalt. Det går inte ihop och barn brukar vara med marginal smarta nog att inse den saken.

Någonstans förefaller mig aga som ett totalt misslyckade, något man tar till när man inte längre kan tala med barnet – något man tar till när ens egen förmåga att sätta gränser inte längre räcker. Tragiskt att försvara en sådan sak som något gott…

Och slutligen:
Mina två söner är tre och ett halvt respektive två år gamla. Ingen av dem är speciellt olydig, ingen av dem är varken bortskämd eller odräglig. Ibland är mitt tonläge för högt, och när jag reflekterar inser jag att även det ofta är kontraproduktivt. Mina söner förväntar sig att bli väl behandlade. Treåringen sa till och med här om dagen, då jag handgripligen stoppat hans jagande runt runt med en flaska i handen, “säg förlåt till mig pappa”. Skälet var att jag tagit väl hårt i hans arm för att få stopp på honom – självklart bad jag om förlåtelse, sen pratade vi om att det inte var bra att springa med en flaska, sen kramades vi. Jag älskar mina barn, och jag hoppas och tror att de kommer att bli bra människor värda respekt.

Skrivet torsdagen den 12/5 2005 kl: 11:16, Kategori: Media.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.