Våld mot barn.

[”Boxa barn – det förstår de”, Aftonbladet](http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,644091,00.html)

> Elise Claeson menar att örfilen symboliserar respekt och kärlek.

Mycket dumt har jag hört i mina dar, men när en amatörbarnpsykolog börjar kalla svenska föräldrar mesiga för att vi inte agar våra barn, då baxnar jag.

Jag debatterar ibland på utländska forum, och stöter ofta ihop med en människosyn som ser aga som något karaktärsdanande. Personligen förstår jag inte ett smack – aga som gränssättning innebär inte automatiskt insikt och förståelse hos barnet. I valet mellan ett barn som av rädsla lyder mig men inte förstår varför, och ett barn som ibland är olydigt men förstår varför det gör fel, så är för mig valet givet. Jag vill inte ha ett lydigt barn, jag vill ha ett barn som förstår spelreglerna och varför de existerar.

Jag tror de flesta föräldrar någon gång kommer att uppleva att de gör övertramp. De kanske tar väl hårt i sina barn, ruskar dem, eller sliter i dem, eller till och med ger dem en örfil – det är mänskligt, men inte OK. Det som är viktigt är att inte göra den handlingen naturlig eller positiv; det som är viktigt är att inte vara tjurskalligare än att man kan be om ursäkt och förklara att man gjorde fel; det som är viktigt är att det är ett sällsynt undantag.

Det finns en övertro i det traditionella tänket att fokusera barnets uppmärksamhet genom aga. I praktiken behövs inte aga för att få barnets uppmärksamhet och respekt, som en av de viktigaste människorna i barnets liv kan du relativt lätt få uppmärksamheten ändå. Respekten får du om du förtjänar den.

Jag skulle snarare vilja påstå tvärtom, aga kan lätt se till att du mister barnets respekt. Ett litet barn blir ledsen och rädd, ett större barn blir kränkt och sårat. Det ger också det fascinerande dubbla budskapet att våld är ett bra eller åtminstone fungerande sätt att lösa en familje eller relationskonflikt – att en sådan konflikt enklast löses genom att tydliggöra hackordningen. Samtidigt försöker man få barnen att lösa sina konflikter med andra barn verbalt. Det går inte ihop och barn brukar vara med marginal smarta nog att inse den saken.

Någonstans förefaller mig aga som ett totalt misslyckade, något man tar till när man inte längre kan tala med barnet – något man tar till när ens egen förmåga att sätta gränser inte längre räcker. Tragiskt att försvara en sådan sak som något gott…

Och slutligen:
Mina två söner är tre och ett halvt respektive två år gamla. Ingen av dem är speciellt olydig, ingen av dem är varken bortskämd eller odräglig. Ibland är mitt tonläge för högt, och när jag reflekterar inser jag att även det ofta är kontraproduktivt. Mina söner förväntar sig att bli väl behandlade. Treåringen sa till och med här om dagen, då jag handgripligen stoppat hans jagande runt runt med en flaska i handen, ”säg förlåt till mig pappa”. Skälet var att jag tagit väl hårt i hans arm för att få stopp på honom – självklart bad jag om förlåtelse, sen pratade vi om att det inte var bra att springa med en flaska, sen kramades vi. Jag älskar mina barn, och jag hoppas och tror att de kommer att bli bra människor värda respekt.

4 svar på “Våld mot barn.”

  1. Självklart ska ma inte agga barn. Det är inte sättet att uppfostra barn. Vill att ni alla läser följande artikel som är fruktansvärd skrämande. Handlar om våld mot fosterbarn, dessa stackars förälderlösa barn.
    Inte bara våld, utan tortyrer som är så avskyvärda att jag sakar ord. Jag skulle kunna gråta när jag läser detta.
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=683117
    Hur kan vuxna göra så mor stackars oskylldiga barn? De kan ju inte skydda sig själva! Detta är istället vår uppgift. Jag skulle nu gärna starta en organisation som likviderade alla som har begripits sig på dem. Och ibland hlr jag komentarer som att vi kan inte skylla på samhället. Visst kan vi det! Det är ju deras uppgift att kontrollera nogrant hur dessa barn har det, om så krävs sätta up en övervakningskamera och vara beredda att storma huset när som helst. I dessa fall borde man definitivt ha dödstraff.
    Läs artiklen så kommer ni förstå var min ilska kommer ifrån. Avslutningsvist frågar jag mig frågan som ni säkert också ar ställt många gånger ”hur kan någon göra nått sånt”. HUR??!!

  2. Det är naivt att tro att alla som säger att de vill vara fosterföräldrar är lämpliga för det. Tyvärr tycks socialen ha inställningen att fosterföräldrar är änglar, medan vanliga föräldrar bör passa sig från att få deras uppmärksamhet.

    Var försiktig med domsluten bara, häxjakter behöver vi inte fler — även om vi naturligtvis har ansvar att inte blunda för problemen eller övergreppen.

  3. Jag håller inte med dig att slå ett barn i rumpan kallar jag inte aga dem måste lära sig att respektera sina föräldrar och få tydligt på vad som de gör fel du vet tydligen inte hur det är att ha barn och att uppfostra dom jag är själv uppväxt med att min pappa tillrätta visa mig med att jag fick mig en markering där bak jag är född 1972 och då förstod jag att det var allvar finns ingen som har dött av det jag tycker att svenska samhället har blivt katastrof pga den lag som säger att man inte får slå sina barn(inom rimliga gränser)barnen bestämmer över föräldrarna därför samhället ser ut som det gör och värre blir det ,När tom skolorna uppmuntrar barnen att berätta om föräldrarna slår dem neej ag kommer fortsätta ge dem i rumpan jag vill inte att mina barn ska bli gangstrar….
    Det finns barn som man inte kan prata med tyvärr är alla barn olika och sverige har en ram där alla ska passa in i en vanlig klassisk kärn familj nej dags att komma till verkligheten har man barn med diagnos ADHD tex fungerar inte fri uppfostran….sveriges lagar är katastrof värnar för mycket så det blir totalt fel fungerar inte för mig i alla fall och säkert många andra dags att tänka om

  4. @charlotte: Klart att det är aga att slå barnen i rumpan. Sen kan det vara olika överlagt och olika allvarligt.

    Det finns akuta situationer där man som förälder inte riktigt kan ta hänsyn till barnet. Att ställa sig och resonera med en femåring som strejkar och stretar emot mitt i gatan med bilar och bussar som far omkring verkar inte helt rimligt. Hur man agerar kan inte tas ur kontext, vilket för övrigt tas hänsyn till i svensk rättspraxis.

    Låt mig för några sekunder bortse från det moraliska eller juridiska innehållet och ägna mig åt ”markeringar” ur ren effektivitetssynpunkt. I hunduppfostran är en markering mest effektiv om den sker omedelbart, utan pardon, och utan att hunden ens riktigt uppfattar vem som delar ut den. Barn är inte hundar, det är inte säkert att betingning genom markeringar är speciellt effektivt egentligen. Barn har större resonemangsförmåga än hundar, och kan utan vidare ifrågasätta det som sker.

    Inte sagt att markeringar inte fungerar alls, utan bara att det inte är den självklart mest effektiva metoden. Om inte effektiviteten är självklar uppstår frågan om man inte gör det väl lätt för sig själv genom att använda fysiska markeringar som ”genväg” för att uppnå lydnad? I många länder med större ”gangsterproblem” än vi har är för övrigt aga en accepterad del av barnuppfostran, så tydligen är det inte en patentmetod för att slippa problem.

    Sen är alternativet inte alls ”fri uppfostran”, det går alldeles utmärkt att sätta gränser mot barn utan att lappa till dem. Makten är mer eller mindre helt på föräldrarnas sida.

    Det skulle till och med kunna påstås att obalansen i makt är ett av skälen till att barn ibland tar till absurda metoder för att hävda sig. Många barn skulle bli bra mycket fogligare om man faktiskt (faktiskt) lyssnade på dem och resonerade med dem. Ditt resonemang underskattar barnen och deras förmåga att resonera. Därmed inte sagt att omyndiga barn ska kunna bestämma över sina föräldrar. Det är inte makten man lämnar över, utan rätten att höras och räknas.

    Om man sen ser till barn med bokstavsdiagnoser liksom autistiska barn, så reagerar många av dem extremt illa på fysiska bestraffningar. De behöver gränser, de behöver rutiner, men de behöver inte snytingar.

    Det finns dumhet i den svenska synen på föräldraskap. Föräldrar bli alltför ofta omyndigförklarade. En markering är inte samma sak som misshandel. Fast trots det tror jag att den svenska synen på barnaga är att föredra framför den konservativa synen att det skulle vara ”karaktärsdanande”.

    Den största effektiviteten i ”karaktärsdanande” är att vara konsekvent, så att barnen fattar vad som gäller. Det är faktiskt förjäkla svårt, eftersom folk i allmänhet inte är speciellt konsekventa oavsett sammanhang. Dessutom är det väldigt ansträngande att vara benhård i sina gränser när motparten är ett barn som lockar, pockar, gnäller, tjuter, skriker eller kastar saker. Lik förbaskat är konsekvens med största sannolikhet fullkomligt överlägset fysisk bestraffning.

    Jag brukar försöka vara så tydlig som möjligt, både med vad som gäller men också vad man kan kompromissa om. Konsekvens innebär inte alltid tvärt nej, utan lika gärna tydliga överenskommelser som följs. Däremot vet mina barn vid det här laget att demonstrationer inte lönar sig. Det betyder inte att de aldrig demonstrerar, men de vet ändå att det inte funkar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.