MP och medborgarlön…

I [DN](http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=412482&previousRenderType=6) kan man läsa om miljöpartiets kongress. De har tydligen slagit fast att de vill ha medborgarlön och att vi skall gå ur EU.

För att lämna EU-frågan därhän för tillfället och titta på medborgarlön, så låter det ju som en gullig tanke. Frågan är väl om de som kläckt den funderat på vad det får för konsekvenser?

Låt mig fribasa lite:
Grunden för vårt samhälles ekonomiska fortlevnad är att flertalet folk skapar något har ett materiellt värde. Det har inte ens med kapitalism att göra, principerna kan lätt översättas tillbaka till stenåldersnivån. Eller för att dra en one-liner – fixa mat eller svält!!!

En positiv sak med vårt moderna samhälle är att vi har valet att stödja de som är oförmögna att klara av detta själva. Möjligheten är dock helt avhängig av att gemensamma resurser finns att tillgå, det i sin tur är avhängigt av att tillräckligt många bidrar till de gemensamma resurserna. Ju färre som bidrar, desto mer måste var och en av de kvarvarande bidra med.

Jag tror de flesta inser detta i ett litet sammanhang.
Om man är några gamla polare som går på krogen och en har kass ekonomi, så kan nog de andra tänka sig att bjuda på kalaset – eller i alla fall bidra. Om ytterligare en säger att ”min ekonomi är också kass”, så sprider sig först en generad stämning över sällskapet, sen betalas även hans/hennes nota. Om även en tredje eller fjärde skulle börja knota börjar de kvarvarande tycka att generositeten börjar bli väl dyr – det som började som en fin gest av solidaritet har blivit något annat. Kanske betalar de, men kul är det inte längre och frågan är om de kommer att gå på krogen med det gänget igen.

På samhällsnivå däremot försvinner det personliga i situationen in i den grå massan. Väldigt många människor förstår inte att det strängt taget är exakt samma situation. Varje krona jag kostar samhället är en krona som kommer ur någons ficka, eller åtminstone inte används till förmån för någon annan behövande eller till vårt allmänna bästa. Det är tyvärr alltför lätt att glömma när sammanhangen innebär att miljarder spenderas hit och dit.

Så medan hela idén om välfärdsamhälle och sociala skyddsnät har en positiv bakgrund, att skydda de svaga, så är det opersonliga i hjälpen livsfarligt för oss som samhälle. Det blir ett självupprätthållande system, där varje bidrag bidrar till att göra oss något mer hjälplösa. Jag pratar inte om de svagaste och sjukaste, som verkligen är beroende av hjälp, oavsett var den kommer ifrån eller hur den är utformad. Däremot präglar det hela samhällsklimatet, vi anser nu att det som borde vara privilegier är självklara rättigheter.

Att få ett bidrag, oavsett om det är en subvention av studier, gratis sjukvård, gratis skola, hyresbidrag, barnbidrag, sjukpeng eller för den delen socialbidrag **är** ett privilegium – det är **inte** en självklar rättighet. Förlorar vi insikten om det, vilket många redan gjort, så har vi blivit till hjälplös boskap i samhällets fålla. Snarare än att ha verklig makt att styra våra liv, så kommer de som har kontrollen över bidragsystemen, medvetet eller omedvetet, ägna sig åt att hålla oss lugna.
Om vi inte **behöver** aktivera oss i vår egen överlevnad, så är risken stor att många av oss inte heller gör det.

#### Medborgarlön och samhällsdynamik

> -Tänk att ha den grundtryggheten att kunna tacka nej till tråkiga och grå jobb som vi inte vill ha, sade kongressombudet Merete Kapstad i sitt anförande.
(MP:s partikongress – från DN)

Det finns en stor risk att det kommer att skapas en subkultur av människor som *väljer* att leva på medborgarlön. Det finns inbyggt i hela konceptet att det är just en ”lön” för att man är medborgare. Det innehåller med andra ord inte alls samma stigma som socialbidrag, förtidspension och liknande. Redan med dessa system finns en liten grupp som blir fast i dessa system och tillbringar år, eller till och med ett helt liv, utan annat än något enstaka ströjobb för att tysta socialsekreteraren. Han/hon i sin tur har en av de mest desperata arbetssituationer som tänkas kan med de oförenliga storheterna att få folk att ta initiativ och en hög klienter där många befinner sig i olika stadier av handlingsförlamning.

Så en subkultur med medborgarlön uppstår. Systemet kommer sen snabbt att cementeras och bli en ”naturlig rättighet” – där det kommer att knotas om denna lön inte räknas upp tillräckligt fort och i tillräcklig mån. Ge det några decennier så kommer dessutom hela idén att vara rotad och generellt accepterad som samhällsfenomen – det kommer helt enkelt inte att **gå** att avskaffa det utan att genomföra en mindre revolution. I takt med acceptans kommer subkulturen öka, så att den till slut utgör en väsentlig del av den totala tillgängliga arbetsstyrkan. Utbildning kommer att värdesättas annorlunda eftersom den inte längre är nödvändig för att leva drägligt. Kanske bra för nischämnen, men inte bra för utbildningsnivå och konkurrenskraft på samhällsnivå. Vi drabbas av en samhällelig letargi.

Till slut tar pengarna slut, eller också är de som vägrar försoffas trötta på dödköttet. Vad händer då?

Nej låt oss fortsätta att stödja de som absolut inte klarar sig, men låt oss som människor och samhällsmedborgare inse att vi sjäva har det slutgiltiga ansvaret för vår överlevnad. Vi har ansvaret för samhället, samhället har inte ansvaret för oss.

18 svar på ”MP och medborgarlön…”

  1. En intressant aspekt på hela resonemanget är ju att vi i praktiken redan har infört medborgarlön i Sverige fast under andra namn. Socialiseringen till klienter istället för medborgare är redan påbörjad sen någon generation tillbaka. Det finns redan ett stort genomslag för inställningen att man som medborgare har rätt att bli försörjd. Oklart hur och av vem. Det finns redan en subkultur av människor som väljer bort att anstränga sig för att bidra till vår gemensamma försörjning. Det går under andra namn än medborgarlön, men det är en realitet.

    På så sätt skulle ett införande av en medborgarlön vara ett steg framåt, eftersom saker i alla fall skulle kallas vid sitt rätta namn. Det lapptäcke av bidrag och försäkringar som idag ger åtminstone en andel av befolkningen möjligheten att luta sig tillbaka och bli försörjd skulle få ett tydligare ansikte.

    Men samtidigt skulle det vara ytterligare ett steg på vägen mot ett samhälle av maktlösa välfärdsklienter.

  2. Bildt presenterade en idé för närmare ett decennium sedan, med en skattemodell där negativ skatt ingick som en möjlighet istället för alla bidragssystem. Den kan jag köpa med vissa förbehåll. Ett slags skatteåterbäring som inte nödvändigtvis krävde att du betalat in skatten för att få den tillbaka 😀

    Däremot är jag skeptisk till nomenklaturen lön, det ger det hela en legitimitet som vi borde sträva bort från, **inte** mot.

  3. Otroligt välskrivet inlägg som jag håller med om till fullo.
    Du skrev ungefär det jag TÄNKTE skriva men inte orkade knappa ner då det kändes så jobbigt att skriva det som känns så självklart men samtidigt är såpass komplicerat. 😉

  4. Bara som ett tillägg. Jag har kollat nu vad Merete egentligen sa och hennes ord löd ”Grå och dåliga jobb”, alltså arbetsgivare som inte tar sitt fulla ansvar för sin anställda.
    Detta ändrar inte din ställning i sak men kan kanske få Merete att framstå som mindre kategorisk.
    Och en en gång kanske vi inte alltid ska lita på vad som står i tidningarna.

    Återkommer i ärendet när jag forskat ytterligare i frågan.

  5. Som jag nämnde när vi snackade senast Clas, så var det inte Meretes skalp jag var ute efter.

    Det förvånar mig inte att hon blev felciterad.
    Likväl ändrar det inget i sak, precis som du påpekar – även om det får Merete att framstå lite mindre som ett ufo.

    Jag har inte mycket till övers för arbetsgivare som inte tar sitt ansvar, men det visste du redan…

  6. Du kanske bör betänka följande:

    Medborgarlön på 2-4000 kr = Nyliberalism

    Medborgarlön på 4-6000 kr = Socialliberalism

    Medborgarlön på 6-8000 kr = ekologism

    Medborgarlön över 8000 kr = socialism

    Det är klart att det kan bli socialism om man inför ekologism. Men det kan också bli socialliberalism. I grunden innebär ML ett system med både röda, gröna och blå inslag. Huvudeffekten blir arbetsdelning. Vissa jobbar alltså mer med ML och andra jobbar mindre.

  7. Mats33
    Antingen har jag blivit korkad på gamla dar, eller också uttrycker du dig väl kryptiskt.
    Personligen skulle jag aldrig våga prata summor och sätta en politisk stämpel på dem – men jag tror framför allt du missar ett par viktiga poänger.

    1. Bidragssystem skapar passivitet: Kan man lyfta tillräckligt med pengar för att klara ett drägligt uppehälle utan att behöva jobba, så delas samhället upp i två läger – de som skapar och de som förbrukar resurser. De som skapar resurser kommer att få släpa de som förbrukar på ryggen som ett ok. Man kan ge det stämplar som solidaritet och liknande – men så fort människor som inte behöver låter sig försörjas har samhället förlorat en viktig del av sin framåtanda och dynamik. Bilden är nästan humoristiskt lik den som socialismen använde som propaganda för att s.a.s visa hur arbetarna bar kapitalisterna på sina axlar…

    2. Arbetsmarknaden är inte en konstant kaka som skall fördelas bäst möjligt på dess medborgare. Arbetsmarknaden är i högsta grad dynamisk. Ord som arbetsdelning förutsätter att man ser på utbudet som en statisk företeelse. I värsta fall kommer en sådan syn på situationen i förlängningen innebära att kakan minskar. Då delar vi en allt mindre kaka till dess våra solidariskt delade bitar inte längre räcker för att försörja oss – vad gör vi då?

    Vari ligger den naturliga rätten att kunna tvinga sina medmänniskor att arbeta dubbelt, och försörja inte bara sig själva utan också dig?
    Vi väljer att ha ett skyddsnät ungefär av samma skäl som det finns försäkringsbolag, för att skydda individen när fekalierna träffar den roterande impellern. Men försäkringstagare kan byta bolag om bolaget är för okritiskt i sina ersättningar och premien blir för dyr. Samhällsmedborgare kan försöka bilda opinion och rösta för en ny ”styrelse”.
    Samtidigt kämpar man då emot en stor kader människor som inte ser kopplingen mellan sitt eget slit och den okritiska hållningen till utgifter, och som blivit förälskade i det maskineri som låter folk få välja om de vill bidra till debet eller kreditsidan i samhället.

    Och mitt i alltihop förlorar man ytterligare ett viktigt perspektiv: Hur kritiska till samhället kan och vågar de medborgare vara som för sin försörjning är helt beroende av det? Om innehållet i din plånbok kommer från farbror staten, slår du då honom på fingrarna?

    Eller motsatt: Om det jäser i folklagren, höj bidragsnivåerna en smula så blir det tyst – folk tänker ändå med plånboken. Bröd och skådespel.

  8. ”Bidragssystem skapar passivitet”

    Nej, det är dagens system som skapar passivitet, integrationsproblem och utanförskap för 10-20 procent av den vuxna befolkningen. Pga brist på arbetsdelning, pga bidragen minskas i samma takt som inkomst av tjänst ökar (= bidragsfällan), pga det är förenat med oerhört stora ekonomiska risker att gå från bidrag till eget företag, pga folk som idag jobbar 100 procent men som hellre vill jobba 75 procent inte vågar säga detta till chefen av rädsla för att få noll procent istället, och att a-kassan då också ger dem noll kronor. Det är många såna saker som sammantaget gör att det är dagens system som skapar passivitet och utanförskap och integrationsproblem och you name it.

    ”Kan man lyfta tillräckligt med pengar för att klara ett drägligt uppehälle utan att behöva jobba, så delas samhället upp i två läger – de som skapar och de som förbrukar resurser.”

    Det är så vi skapat dagens samhälle, pga felaktigt konstruerade bidragssystem, frånvaron av arbetsdelning, frånvaron av fokus på gränssnittet mellan arbete och bidrag, bidrag och företag, diverse fackliga system och idéer, viljan att kategorisera en människa antingen i boxen ”löntagare” eller ”företagare” eller ”arbetslös” – för att det skall passa mallen osv. Trots att vi gör allt detta så faller ändå många ur ”systemet”(tänker på hemlösa, de utförsäkrade, ungdomar som ej lyckats komma in på arbetsmarknaden, socialbidragstagare etc). Felet är alltså inte att det är möjligt att leva även om man inte har ett jobb. Det är självklart att man skall kunna leva även om man inte har ett jobb. Felet är istället allt krimskrams runtomkring som gör att den som lever fastän han inte har ett jobb alltför ofta har små möjligheter att kravla sig upp så att han/hon lever I ÖKAD UTSTRÄCKNING på eget arbete. Och/eller att incitamenten för att ta deltidsjobb eller lågbetalda heltidsjobb är låga PGA BIDRAGSSYSTEMENS KONSTRUKTION och INTE (i huvudsak) NIVÅN!

    ”De som skapar resurser kommer att få släpa de som förbrukar på ryggen som ett ok. Man kan ge det stämplar som solidaritet och liknande – men så fort människor som inte behöver låter sig försörjas har samhället förlorat en viktig del av sin framåtanda och dynamik. Bilden är nästan humoristiskt lik den som socialismen använde som propaganda för att s.a.s visa hur arbetarna bar kapitalisterna på sina axlar…

    Arbetsmarknaden är inte en konstant kaka som skall fördelas bäst möjligt på dess medborgare. Arbetsmarknaden är i högsta grad dynamisk. Ord som arbetsdelning förutsätter att man ser på utbudet som en statisk företeelse. I värsta fall kommer en sådan syn på situationen i förlängningen innebära att kakan minskar. Då delar vi en allt mindre kaka till dess våra solidariskt delade bitar inte längre räcker för att försörja oss – vad gör vi då?”

    Den modell av medborgarlön som jag förespråkar förenar marknadens krav på flexibilitet, individens krav på valfrihet och det strukturellt fördelaktiga i en viss arbetsdelning. Det sistnämnda innebär att vi istället för att ha 75 procent som arbetar mindre eller mer än vad de egentligen skulle vilja endast har 25 procent som arbetar mindre eller mer än de egentligen skulle vilja. Detta är I SIG SJÄLVT något gott. På samma sätt som att det är bättre om man låter den som är hungrig få äta 5 potatisar och den som är mätt äta en potatis, istället för att tvinga båda att äta lika mycket. Medborgarlön kan mycket väl förenas med en flexibel och dynamisk arbetskraft och arbetsmarknad. Faktum är att det blir betydligt mycket mer dynamiskt med medborgarlön än med nuvarande system. Som jag skrev i mitt första inlägg är det möjligt med en socialliberal ML-modell. Det beror bland annat på nivån, men också på andra saker. (Personligen förespråkar jag något som ligger mellan socialliberalism och ekologism, eftersom jag tror att det är det bästa för Sverige och mest rimligt).

    ”Vari ligger den naturliga rätten att kunna tvinga sina medmänniskor att arbeta dubbelt, och försörja inte bara sig själva utan också dig?
    Vi väljer att ha ett skyddsnät ungefär av samma skäl som det finns försäkringsbolag, för att skydda individen när fekalierna träffar den roterande impellern. Men försäkringstagare kan byta bolag om bolaget är för okritiskt i sina ersättningar och premien blir för dyr. Samhällsmedborgare kan försöka bilda opinion och rösta för en ny “styrelse”.”

    Frågan är fel. Det man istället bör fråga sig är följande: Vill vi underlätta för människor att gå från bidrag till arbete? Vill vi förbättra incitamenten? Vill vi utgå från det faktum att andelen heltidsarbetande med fast jobb (sk insiders) är krympade och andelen ”övriga”, som samhällssystemet inte är anpassat för, ökar? För övrigt så innebär ju inte ML att du får lägre nettoinkomst än idag. Dvs det innebär inte att du betalar för de som inte arbetar mer än idag. Tillhör du dem som tjänar under 20-25000 kr så får du tvärtom, i de flesta varianter, en ökad nettoinkomst. Och tillhör du inkomstgrupper över detta så får du samma eller endast något lägre nettoinkomst. Som jag ser det så finns inget tvång på någon att arbeta si eller så om man inför medborgarlön. Idag finns dock strukturella faktorer som gör att det är svårt för människor att både arbeta mer och att arbeta mindre, efter egna önskemål, familjesituation mm.

    ”Och mitt i alltihop förlorar man ytterligare ett viktigt perspektiv: Hur kritiska till samhället kan och vågar de medborgare vara som för sin försörjning är helt beroende av det? Om innehållet i din plånbok kommer från farbror staten, slår du då honom på fingrarna? Eller motsatt: Om det jäser i folklagren, höj bidragsnivåerna en smula så blir det tyst – folk tänker ändå med plånboken. Bröd och skådespel.”

    Det är ju snarare i dagens system, där folk är utestängda från arbetsmarknaden, eller där de inte vågar öppna käften på arbetsplatsen av rädsla för att jobben då flyttar österut, som vi har ett tyst samhälle. Som jag sa i mitt förra inlägg så kan ju nyliberalen alltid rösta på de medborgarlönsföreträdare i riksdagen som vill ha så låg ML som möjligt, medan socialisterna kan rösta på dem som vill ha så hög ML som möjligt, möjligen kombinerat med någon form av arbetsplikt. Ytterligare något parti kan förorda att kommunerna får ta beslutanderätten i fråga om de egna medborgarnas medborgarlöner. Ytterligare något kan förespråka att vi återgår till det gamla systemet, antingen i högerform eller i vänsterform. Ytterligare kan förespråka flexibel ML-nivå (man anger året före vilken skatt och därmed vilken ML-nivå man vill ha kommande året) OSV. I princip så finns det alltså alla möjlighet att ha samma vänsterhögerskala i debatten i en ML-demokrati som i vilket annat system som helst. Och vad gäller farhågan att alla blir statskramare eller bidragskramare om vi inför ML så tror jag helt enkelt att du har fel. På samma sätt som att det idag finns olika åsikter om barnbidraget, som ges enligt liknande principer, så kommer det naturligtvis också att finnas olika åsikter om ML-systemet, dess nivå etc. Människor kommer att vara mindre rädda för att mista sina jobb, och därmed blir samhället mindre tyst. Människor kommer att få lättare att övergå till arbete, och därmed bättre klimat. ETC.

    En win-win-lösning alltså.

  9. Du har fel då du säger att bidragssystem per se skapar passivitet. Tänk till exempel på barnbidragen och studiebidragen. Vem har blivit mer passiv av dem. De är ju trots allt det närmaste medborgarlön vi har, en de facto medborgarlön för 25 procent av befolkningen.

    Dock har du rätt i att dagens bidragssystem, för vuxna, har en baksida av passivisering. Detta beror dock på utformningen. Passiviseringen beror på att det inte finns ekonomiska incitament för en som i utgångsläget går på bidrag att ta t ex deltidsjobb eller lägre betalda heltidsjobb. Pga bidraget reduceras i samma takt som inkomstökningen från jobbet ifråga. Det är som om skatten vore 100 procent, och antalet människor som den är 100 procent för är ganska många. Närmare bestämt ca en miljon helårsekvivalenter bidragstagare.

    Om man som jag föreslår inför en ML på ca 6000 kr med ca 60 procent skatt så innebär det följaktligen att skatten sänks för alla dessa människor. Dessutom vågar många av dem att starta eget, vilket idag är förknippat med oerhört stora ekonomiska risker.

    Du glömmer också att det är dagens system, inte något medborgarlönssystem, som skapar ett samhälle med 2/3 insiders och 1/3 outsiders. Med medborgarlön finns förutsättningar för ett betydligt mer flexibelt system, där färre är helt arbetslösa, men kanske också där en del av de som idag jobbar heltid går över till 80 procent. (det finns incitament från båda hållen s a s).

    Vad gäller nettoinkomster så förändras de positivt för de som tjänar under 20-25 000 brutto.
    Som ex kan man ta en som brutto tjänar 20 000 kr om ML= 6000 och skatt= 60 procent. Då är nettot= 14 000.
    Om skatten vore 55 procent istället hade nettot varit 15 000.
    Dessutom kan man mycket väl kalla den medborgarlön som går till de som jobbar för grundavdrag.

    I normalfallet kan man t o m låta arbetsgivaren sköta detta, så att det framkommer för arbetstagaren att det som ser ut som en hög skatt faktiskt också kan ses som en skattesänkning visavi dagens system. Nämligen om man redovisar följande: bruttoinkomst – preliminärskatt + återbetalning av skatt (=basinkomst) = nettoinkomst. Ser man det så blir skatten alltså lägre än idag.
    Och varför skall man egentligen inte kunna se medborgarlönen som ett grundavdrag för de som arbetar, när den de facto har samma funktion?

    (notering – jag har lagt till styckebrytningar för att göra texten lättare att läsa, hoppas det är OK Mats? /Marcus)

  10. Mats. Ur vissa synvinklar har du rätt, och jag var kanske lite väl onyanserad. Jag anser dock fortfarande att jag har rätt i princip, bidragssystem är passiviserande. Sedan kan de vara mer eller mindre passiviserande och ha ett annat värde som kompenserar.

    Om jag tar barnbidraget som ett exempel så har de ett samhällsvärde i ett samhälle där det föds för få barn.
    Om det stimulerar till barnafödande kan kanske diskuteras, men poängen är att samhället för sin utgift får en motprestation – bebisar. Samma sak med studiebidraget.

    När det gäller starta eget bidrag så har de ibland skruvat till marknaden. Det finns många företag som bara existerat så länge bidraget funnits att tillgå. Dessa subventionerade nyföretagare konkurrerar dessutom med företag som inte får några subventioner vilket knappast är renhårigt.

    Bättre är isåfall att förbättra det totala klimatet för nyföretagare och därmed göra det lättare att inte bara starta utan faktiskt också *driva* ett företag.

    Jag tycker det är lite obehagligt att vi som medborgare i samhället Sverige verkar ha fått för oss att det är statens/kommunens/samhällets plikt att se till att vi är försörjda. Vi har slutat betrakta försäkringssystemen som försäkringssystem och börjat se dem som Guds Ordning.
    Varje försök att skapa ett system som institutionaliserar en medborgarlön är därför ett steg i fel riktning.

    Jämför situationen med att flytta hemifrån. Det är först när man slutar springa till mamma och pappa för att be om pengar, tvätthjälp, käk, flytthjälp etcetera som man gjort sig fri och tagit steget fullt ut in i vuxenvärlden. När man tar ansvar för sitt eget liv har man friheten att styra över det.

    Liknelsen med familjen kan utökas: Krisar det kan man lita på att familjen ställer upp (förhoppningsvis), men försöker man ligga på sofflocket kommer de nog ganska snart att vilja ha ett allvarligt samtal om vad det innebär att vara vuxen.

    Du använder själv orden en miljon helårsekvivalenter bidragstagare. Tycker du inte att det är rätt talande för sakernas tillstånd att mer en tiondel av sveriges *totala* befolkning är bidragsberoende. Räkna bort barnen och siffran stiger till kanske en sjättedel eller något liknande. Jag antar att du inte tar med pensionärerna (har inte kollat siffrorna), men ta bort dessa också och vi pratar en fjärdedel eller något sådant.

    Med andra ord försörjer Kalle, Pelle och Eva, förutom sina egna familjer och barn även Oskar. Jag ställer mig frågan om Oskar skulle vara bidragstagare speciellt länge om ansvaret för hans bidrag lades direkt på just Kalle, Pelle och Eva – och ifall det var dessa tre han fick prata med direkt när han behövde pengar. Situationen skulle snabbt kännas absurd, trots att den egentligen inte är ett dugg mer absurd än idag.

  11. Mats. Ur vissa synvinklar har du rätt, och jag var kanske lite väl onyanserad. Jag anser dock fortfarande att jag har rätt i princip, bidragssystem är passiviserande. Sedan kan de vara mer eller mindre passiviserande och ha ett annat värde som kompenserar.

    – Låter något bättre.

    Om jag tar barnbidraget som ett exempel så har de ett samhällsvärde i ett samhälle där det föds för få barn. Om det stimulerar till barnafödande kan kanske diskuteras, men poängen är att samhället för sin utgift får en motprestation – bebisar. Samma sak med studiebidraget.

    – Motprestationen med bidrag till arbetslösa och sjuka är väl att de överlever. Detta gäller såväl om bidraget kallas för socialbidrag som om det kallas a-kassa eller medborgarlön. Sen kanske samhället också får en del annat tillbaks också, indirekt. Och samhällets övriga invånare slipper att konfronteras med den ökning av fattigdom, hemlöshet, kriminalitet etc som hade blivit fallet om inga bidrag hade funnits. Detta gäller oavsett vad man kallar bidragen. Och under förutsättning att långt ifrån alla skulle hitta jobb som gav över existensminimum om alla bidrag togs bort. (inget land har prövat detta, troligtvis eftersom det är förenat med alltför stora risker)

    När det gäller starta eget bidrag så har de ibland skruvat till marknaden. Det finns många företag som bara existerat så länge bidraget funnits att tillgå. Dessa subventionerade nyföretagare konkurrerar dessutom med företag som inte får några subventioner vilket knappast är renhårigt.

    – Det blir mindre snedvridning om alla får medborgarlön än om bara vissa företagare får det. Fast själv tycker jag att det vore bra om starta egat-bidraget var lite längre, så att folk hinner komma igång. På ett sätt har du dock rätt. Har själv argumenterat för att företagsstöden skall fasas ut, men detta har jag kanske inte tillräckligt med faktaunderlag för att göra, enbart sett en studie.

    Bättre är isåfall att förbättra det totala klimatet för nyföretagare och därmed göra det lättare att inte bara starta utan faktiskt också driva ett företag.

    – Det är inte bevisat att det går sämre att driva ett företag i ett medborgarlönssystem än i alternativa system. Som jag ser det gynnar systemet småföretagare vars nettoinkomster är 5-20 000, medan det ev är en liten nackdel för företagare som tjänar väldigt mkt. Beror alltså på vilka småföretagare vi talar om. Majoriteten eller minoriteten.

    Jag tycker det är lite obehagligt att vi som medborgare i samhället Sverige verkar ha fått för oss att det är statens/kommunens/samhällets plikt att se till att vi är försörjda. Vi har slutat betrakta försäkringssystemen som försäkringssystem och börjat se dem som Guds Ordning. Varje försök att skapa ett system som institutionaliserar en medborgarlön är därför ett steg i fel riktning.

    – Det är möjligt. Men inte desto mindre så kan man argumentera för medborgarlön utifrån liberala argument. Om nivån är måttlig och om reformen kombineras med andra reformer (ingen minimilön, hushållsnära tjänster, mer flexibel arbetsmarknad, mindre byråkrati, att nivån är flexibel vs BNP, att idén i sig självt lutar åt individualism snarare än kollektivism och vad det nu kan vara).

    Jämför situationen med att flytta hemifrån. Det är först när man slutar springa till mamma och pappa för att be om pengar, tvätthjälp, käk, flytthjälp etcetera som man gjort sig fri och tagit steget fullt ut in i vuxenvärlden. När man tar ansvar för sitt eget liv har man friheten att styra över det.

    – Visst, men du glömmer den faktiska situationen på arbetsmarknaden.

    Liknelsen med familjen kan utökas: Krisar det kan man lita på att familjen ställer upp (förhoppningsvis), men försöker man ligga på sofflocket kommer de nog ganska snart att vilja ha ett allvarligt samtal om vad det innebär att vara vuxen.

    – Som sagt kommer färre att tvingas att ligga på sofflocket. Det du talar om handlar om att stärka moralen hos de arbetslösa. Men det du glömmer är att antalet arbetslösa inte sjunker nämnvärt för att arbetsgivarna får ta emot 150 ansökningar per jobb istället för bara 50.

    Du använder själv orden en miljon helårsekvivalenter bidragstagare. Tycker du inte att det är rätt talande för sakernas tillstånd att mer en tiondel av sveriges totala befolkning är bidragsberoende. Räkna bort barnen och siffran stiger till kanske en sjättedel eller något liknande. Jag antar att du inte tar med pensionärerna (har inte kollat siffrorna), men ta bort dessa också och vi pratar en fjärdedel eller något sådant.

    – Jo, men med medborgarlön (i kombination med andra lämpliga reformer och med lämplig nivå) så kommer ju antalet som hamnar i kategorin helt osjälvförsörjda att minska. Därmed bättre integration osv. Och det borde väl vara ett bra mål. Siffran en miljon talar, som jag ser det, inte i första hand för att vi har så många lata människor. Utan för att det finns strukturella orsaker bakom arbetslösheten. Och att nackdelarna med status quo börjar bli uppenbara. Alternativen är att sänka bidragen och tvinga folk att arbeta, men då måste man samtidigt uppfinna jobb som idag inte finns, alternativt att slopa kollektivavtal, fack etc. Eller så går man en medelväg och inför socialliberalism (läs: medborgarlön). Det blir då en medelväg, men också en ny väg, för att förena trygghet och flexibilitet.

    Med andra ord försörjer Kalle, Pelle och Eva, förutom sina egna familjer och barn även Oskar. Jag ställer mig frågan om Oskar skulle vara bidragstagare speciellt länge om ansvaret för hans bidrag lades direkt på just Kalle, Pelle och Eva – och ifall det var dessa tre han fick prata med direkt när han behövde pengar. Situationen skulle snabbt kännas absurd, trots att den egentligen inte är ett dugg mer absurd än idag.

    – Det är alltså dagens socialdemokratiska system som ger oss ett samhälle där A, B och C är insiders och D och E är outsiders. Bättre då om D och E vågat starta eget eller kunnat göra sig billiga för arbetsgivaren A, utan att för den skull få alltför låg inkomst. Idag är de för dyra för A, men om de haft ML så hade de kunnat erbjuda sig att jobba väldigt billigt, för att få in en fot.

  12. Hubbabubba Mats. Jag vet inte var jag skall börja…
    Jag börjar bakifrån.

    Ja det är delvis dagens socialdemokratiska system som ger oss detta samhälle. Att D och E är för dyra handlar om att den faktiska lönekostnaden för D och E är ca 200 procent av vad de får i handen – såvida de inte drabbas av marginalskatteeffekter då är de ännu dyrare.

    Om vi sedan antar att de skulle ha 6000 i medborgarlön, starta eget och vilja komma upp i 18000 netto så får de förutom medborgarlönen dra in 24000 per månad (moms och omkostnader nonchalerade) – vilket händelsevis är exakt samma summa som de skulle behöva dra in med halva skattetrycket och utan medborgarlön. Drar de in mindre än så tjänar de på medborgarlön, drar de in mer förlorar de – med andra ord klassisk fördelningspolitik.

    Det finns strukturella orsaker bakom arbetslösheten, den främsta sådana strukturella orsaken är en kombination av höga lönekostnader, i hög grad beroende av skattepolitiken och ett efterhängset fokus på storföretagen. De sistnämnda är inte dummare än att de flyttar sin verksamhet dit lönsamheten är bäst – med andra ord inte hit – såvida inte infrastrukturen av entreprenörer är så bra här att det väger upp.
    Det förstnämnda är även det rätt självklart, börsföretag är till för sina aktieägare inte för samhällets väl och ve – kan deras aktieägare vinna på att de inte nyanställer så nyanställer de inte. Det förvärras ytterligare av den svenska inställningen till anställningar som ett slags livslånga åtaganden från båda parter. Hur skall man våga anställa folk när man riskerar att sitta med Svarte Petter om det visar sig att man inte hade fullt så stora behov som man trodde, eller om det visar sig att man gjort en felbedömning i anställningen?
    Ingen skall in – så enkelt är det 😀

    Du gör dessutom fortfarande generalfelet att se arbetsmarknaden som en statisk företeelse: ”Uppfinna jobb som inte finns” – jobb kommer och går beroende på konjunkturer, kostnadsläge, effektiviseringar och tillväxt. Med andra ord kommer ett samhälle med lågt kostnadsläge och hög tillväxt producera fler jobb – så enkelt är det. Ju mer dynamik desto bättre förutsättningar.

    Dessutom beror ett samhälles ekonomiska välmående i hög grad på nettoinflöde/-utflöde av resurser. Så länge vi konsumerar mer än vi skapar netto så går vi back. En stor offentlig sektor innebär att vi ökar utflödet av resurser i förhållande till inflödet. Med några få undantag (som dessutom får hård kritik från vänsterhåll) så skapar inte den offentliga sektorn något nettoinflöde av resurser i samhället.

    Slutligen vad gäller överlevande så anser jag att det skall finnas ett grundläggande trygghetssystem som ser till att vi slipper ren svält och liknande skit. Därmed inte sagt att man skall kunna leva gott på det. Läs gärna [på subjektiv.se](http://word.subjektiv.se/index.php?p=418) om du undrar vad jag menar.

    Det finns hela tiden en balansgång där stödet till de allra svagaste ligger i ena vågskålen och stävjandet av ”systemets” cancerliknande tillväxt ligger i den andra. Varje krona som går i skatt är en krona som inte längre befinner sig under skatteinbetalarens direkta kontroll. Skillnaden mellan skatter och privata försäkringar för trygghetssystem är att i det senare fallet kan man rösta med fötterna – i det första är den enda fotröstning som är möjlig emigration, vilket iaf för mig inte är ett alternativ.

    Klart är att vi inte kan avskaffa trygghetssystemen i morgon dag, det skulle innebära social katastrof för alltför många. Vi bör dock hålla kursen klar så att vi inte styr in i något blindskär.

  13. Ja det är delvis dagens socialdemokratiska system som ger oss detta samhälle. Att D och E är för dyra handlar om att den faktiska lönekostnaden för D och E är ca 200 procent av vad de får i handen – såvida de inte drabbas av marginalskatteeffekter då är de ännu dyrare.

    – Det handlar om att de inte kan erbjuda sig att jobba för låg lön för att de behöver en hög lön för att överleva, att de inte får erbjuda sig att jobba för en låg lön för facken (kollektivavtal etc), att de inte är meningsfullt att erbjuda sig att arbeta för en låg lön pga mer eller mindre naturliga trögheter, samt om skatten. De kan dock, som sagt, erbjuda sig att jobba för låg lön om de har ML i botten, för att på det sättet ”få in en fot”. Utan ML är det svårare, även om det förstås är riktigt att det spelar roll hur stort det totala skattetrycket är och fördelningen mellan moms, punktskatter, kapitalskatter samt inkomstskatt.

    Om vi sedan antar att de skulle ha 6000 i medborgarlön, starta eget och vilja komma upp i 18000 netto så får de förutom medborgarlönen dra in 24000 per månad (moms och omkostnader nonchalerade) – vilket händelsevis är exakt samma summa som de skulle behöva dra in med halva skattetrycket och utan medborgarlön. Drar de in mindre än så tjänar de på medborgarlön, drar de in mer förlorar de – med andra ord klassisk fördelningspolitik.

    – Enklast att tänka sig 60 procent inkomstskatt för alla, även om det också kan vara 55 eller 65, beroende på hur hög ML-nivån är. Kan också vara en skatt som är lite olika beroende på inkomst. Men om vi tänker oss 60 procent och personen vill ha en nettoinkomst på 18000 kr, vilket för övrigt är en nettoinkomst som ganska liten andel kommer upp till idag, så krävs följande: Att han brutto tjänar 30 000 kr. Om skatten är 55 procent istället så blir räcker det med att han tjänar lite mindre. Jag tror inte att han/hon förlorar så mycket vad gäller nettoinkomsten, men naturligtvis tillhör han/hon inte, som höginkomsttagare, de som vinner mest på en dylik reform. De som vinner mest är de som idag är helt eller nästan helt utan inkomst samt de som brutto har upp till 15000 i lön. Var kanske inget svar på frågan/kommentaren, bara en allmän reflektion.

    Det finns strukturella orsaker bakom arbetslösheten, den främsta sådana strukturella orsaken är en kombination av höga lönekostnader, i hög grad beroende av skattepolitiken och ett efterhängset fokus på storföretagen. De sistnämnda är inte dummare än att de flyttar sin verksamhet dit lönsamheten är bäst – med andra ord inte hit – såvida inte infrastrukturen av entreprenörer är så bra här att det väger upp.
    Det förstnämnda är även det rätt självklart, börsföretag är till för sina aktieägare inte för samhällets väl och ve – kan deras aktieägare vinna på att de inte nyanställer så nyanställer de inte. Det förvärras ytterligare av den svenska inställningen till anställningar som ett slags livslånga åtaganden från båda parter. Hur skall man våga anställa folk när man riskerar att sitta med Svarte Petter om det visar sig att man inte hade fullt så stora behov som man trodde, eller om det visar sig att man gjort en felbedömning i anställningen? Ingen skall in – så enkelt är det.

    – Det där problemet känner jag till. Det sammanhänger med övriga. Dock röstar jag inte på storföretagsvänliga partier i första hand utan partier som är småföretagsinriktade.

    Du gör dessutom fortfarande generalfelet att se arbetsmarknaden som en statisk företeelse: “Uppfinna jobb som inte finns” – jobb kommer och går beroende på konjunkturer, kostnadsläge, effektiviseringar och tillväxt. Med andra ord kommer ett samhälle med lågt kostnadsläge och hög tillväxt producera fler jobb – så enkelt är det. Ju mer dynamik desto bättre förutsättningar.

    – Det är som sagt möjligt att införa medborgarlön i kombination med diverse liberala reformer. Likaväl som att det är möjligt att kombinera med diverse socialistiska eller ekologistiska, eller någon kombination. Jag har inte en helt igenom statisk syn på antalet jobb, men jag tror inte heller att arbetslösheten minskar särskilt mycket om arbetsgivarna får 150 ansökningar per jobb istället för ”bara” 50.

    Dessutom beror ett samhälles ekonomiska välmående i hög grad på nettoinflöde/-utflöde av resurser. Så länge vi konsumerar mer än vi skapar netto så går vi back. En stor offentlig sektor innebär att vi ökar utflödet av resurser i förhållande till inflödet. Med några få undantag (som dessutom får hård kritik från vänsterhåll) så skapar inte den offentliga sektorn något nettoinflöde av resurser i samhället.

    – Och… ?

    Slutligen vad gäller överlevande så anser jag att det skall finnas ett grundläggande trygghetssystem som ser till att vi slipper ren svält och liknande skit. Därmed inte sagt att man skall kunna leva gott på det. Läs gärna på subjektiv.se om du undrar vad jag menar.

    – Socialbidrag med bidragsfällor/skatt på 100 procent alltså, istället för medborgarlön med bidragsfällor/skatt på 60 procent. För att göra det hela mer begripligt. Och att socialbidraget, eller om vi nu väljer den vägen, ML, hellre skall vara på 5000 kr/månad än 6-8000, som idag.

    Det finns hela tiden en balansgång där stödet till de allra svagaste ligger i ena vågskålen och stävjandet av “systemets” cancerliknande tillväxt ligger i den andra. Varje krona som går i skatt är en krona som inte längre befinner sig under skatteinbetalarens direkta kontroll. Skillnaden mellan skatter och privata försäkringar för trygghetssystem är att i det senare fallet kan man rösta med fötterna – i det första är den enda fotröstning som är möjlig emigration, vilket iaf för mig inte är ett alternativ.

    – Ja, man kan se det så, antar jag.

  14. Hejsan Eklundare 😀

    Du har en poäng i att AMS/AF:s uppgift mer verkar vara ersättningar och sysselsättningsprogram än att förmedla kontakter mellan arbetssökande och arbetsgivare.

    Däremot har jag inget emot arbetsförmedlare i gemen, de gör så gott de kan inom ett system som ändrat inriktning.

  15. > Mats:
    > *Det handlar om att de inte kan erbjuda sig att jobba för låg lön för att de behöver […] för att på det sättet ”få in en fot”. Utan ML är det svårare, även om det förstås är riktigt att det spelar roll hur stort det totala skattetrycket är och fördelningen mellan moms, punktskatter, kapitalskatter samt inkomstskatt.*

    De behöver en hög lön för att det skall vara meningsfullt att lämna bidragsberoendet på grund av bidragens konstruktion; de behöver en hög lön eftersom de får ut relativt lite av den lönen som användbar inkomst; de behöver en hög lön eftersom avtalen hindrar en lägre lön – så långt är vi överens.

    > Mats:
    > *Enklast att tänka sig 60 procent inkomstskatt för alla, även om det också kan vara 55 eller 65, beroende på hur hög ML-nivån är. […] De som vinner mest är de som idag är helt eller nästan helt utan inkomst samt de som brutto har upp till 15000 i lön. Var kanske inget svar på frågan/kommentaren, bara en allmän reflektion.*

    Jag blir lite mörkrädd när jag tänker på en generell inkomstskatt på 55-65 % även om det inte skiljer sig så mycket från dagens faktiska situation. Men å andra sidan gör dagens faktiska situation mig en aning mörkrädd… Förstår jag situationen rätt att du propagerar för att staten/samhället skall ha möjlighet att ta ut mer än hälften av folks intjänade pengar – för att sedan betala tillbaka samma pengar, något omfördelade, till samma människor närmast som en allmosa?

    > Mats:
    > *Det där problemet känner jag till. Det sammanhänger med övriga. Dock röstar jag inte på storföretagsvänliga partier i första hand utan partier som är småföretagsinriktade.*

    Det var ju trevligt. Själv tänker jag rösta på det parti som har minst tendens att lägga näsan i blöt – men inte om de helt tänker släppa sitt ansvar.

    > Mats:
    > *Det är som sagt möjligt att införa medborgarlön i kombination med diverse liberala reformer. Likaväl som […] om arbetsgivarna får 150 ansökningar per jobb istället för “bara” 50.*

    Medborgarlön som fenomen kanske i någon mån går att kombinera med ett socialliberalt perspektiv med kraftig slagsida, jag tvivlar, men kanske. Det går dock emot en av liberalismens grundpelare: Att alla människor i möjligaste mån skall ha beslutanderätt över sitt eget liv och sina egna tillgångar. Varje ingrepp i den individuella friheten bör kunna motiveras av att den är nödvändig för den gemensamma välfärden. Att beskatta för att underhålla en infrastruktur är då okej, att beskatta för att betala ut medborgarlön är minst sagt tveksamt.

    Arbetsmarknaden påverkas sist och slutligen av efterfrågan på varor och tjänster. Producenterna har ett egenintresse i att det finns kunder till dessa. Systemet är självreglerande men inte alltid så vänligt. Problemet när man gör ingrepp i systemet är att de alltid får oväntade konsekvenser. Om människor till exempel blir sysselsatta utanför systemet genom AMS, eller om de blir försörjda i alltför stor utsträckning rubbas balansen – vilket i slutändan är negativt för alla.
    Cyril Northcote Parkinson formulerade:

    > Satsa på sysselsättning, och ni får allt utom tillväxt. Satsa på tillväxt, och ni får sysselsättning.

    I samma anda formulerade Baxter i sina lagar om den fria marknaden:

    > Regeringsinblandning i den fria marknaden leder alltid till sämre levnadsstandard.

    Jag är böjd att hålla med.

    > Mats:
    > *Socialbidrag med bidragsfällor/skatt på 100 procent alltså, istället för medborgarlön med bidragsfällor/skatt på 60 procent. För att göra det hela mer begripligt. Och att socialbidraget, eller om vi nu väljer den vägen, ML, hellre skall vara på 5000 kr/månad än 6-8000, som idag.*

    Sure. Men räkna med att inom några år så kommer ML ha ökat till 8-9000 kr/mån. Det ligger i systemets inneboende dynamik. Något/några parti(er) kommer att gå till val på att alla skall ha en ”verklig grundtrygghet”, ingen protesterar tillräckligt högljutt eftersom alla kommer att få del av kakan – och vips så har vi ett system där folk rent krasst KAN lägga sig på sofflocket. Jag vet att jag skulle vara frestad, jag är lat av naturen. En ML kräver ju faktiskt ingenting i motprestation, du kan förbättra din ekonomi genom att jobba, men ingen ifrågasätter ditt bidrag/din ML…

    Och nej jag är inte någon fanatisk Randanhängare, kika på den [politiska kompassen](http://fridholm.net/2005/06/07/den-politiska-kompassen/) så ser du att jag inte ens är så långt till höger.

  16. Det finns olika idéer och strategier när det gäller finansieringen av substantiella medbogarlönsreformer. Många tänker sig dock att en väsentlig, eller ibland t.o.m. hela, finansieringen skall täckas av inkomstskatt. En anledning till detta är att inkomstskatten är ett sätt att neutralisera effekten som annars skulle bli att höginkomsttagare får drastiskt ökad nettoinkomst, på bekostnad av låginkomsttagare och bidragstagare. En annan anledning är att det är en stor reform, och utan att röra inkomstskatten så går plus och minus inte ihop. (Åtminstone inte om man tänker sig traditionell finansiering).

    I min modell är alltså inkomstskatten 55-65 procent. Och grundbeloppet är 6000 kr för vuxna. Och man har komplementsystem på 30-60 mrd. Det betyder alltså att staten tar 6 av 10 kr som du tjänar. Och sen betalar de tillbaks, enligt formeln 1 vuxen = 6000 kr/mån. Möjligen kan man också tänka sig att staten tar 5 av 10 kr. Och sen betalar tillbaks enligt samma formel, dvs 1 vuxen = 6000 kr. Men då krävs att moms, kapitalskatter, punktskatter etc höjs en hel del.

    För att komma ifrån problemet att det är teoretiskt tänkbart att något parti skulle gå till val på en drastisk höjning av ML-nivån, typ till 8-10000 per månad så föreslår jag följande:

    1) De som är emot sådana förslag organiserar sig i ett annat parti.
    2) Den maximala ändringen av ML-nivån per år anges i grundlagen till +/- 5 procent. Dvs år 2 kan man endast röra sig mellan 5700 och 6300.
    3) En procents höjd BNP medför automatiskt 10 kr höjd basinkomst. En procents sänkt BNP medför automatiskt 20 kr sänkt basinkomst. osv.

    Det finns alltså alla möjligheter att göra ett ML-system självreglerande. Men precis som att bidragssystemen idag i praktiken inte går att ökas eller minskas hur snabbt som helst, så kommer det i praktiken inte gå att öka eller minska en ML hur snabbt som helst. Dock bör nivån i viss mån vara flexibel, både uppåt och neråt, inte minst som en säkerhetsgarant för oväntade utfall.

    När det gäller frågan om medborgarlön och liberalism så ser jag två grenar av detta träd. Eller fyra för att vara exakt. Två av grenarna är ML-positiva och två är ML-negativa.

    Milton Friedman, Samuel Brittan, Ungfinnarna och ”Möbelklister” (en debattör) ser jag som representanter för den gren som kan kallas för ML-positiva nyliberaler. Jag, eller personer som står något till höger om mig och som gillar ML eller neg.skatt, kan representera grenen ML-positiva socialliberaler. Grenarna ML-negativ socialliberalism respektive ML-negativ nyliberalism är i Sverige väl representerade i riksdagen samt på liberaldebatt.com.

    När det gäller frågan om ”rätten till sin inkomst” så kan man se detta på olika sätt. En socialliberal skulle kanske snarare säga att du har rätt till din nettoinkomst. Med ett sådant synsätt kommer man ifrån det problem med medborgarlön som i huvudsak är psykologiskt. Ty de flesta får faktiskt ökad nettoinkomst med ml. Nettoskatten sänks. Förutom det så finns också vänsterliberaler som hävdar att det inte alls är så att du har rätt till hela din inkomst. Ty du har inte rätt till frukten av naturens arbete eller frukten av anställningsräntan.

    Anställningsräntan är enligt Van Parijs av betydande storlek i moderna länder dels eftersom facken trissat upp lönenivåerna och dels eftersom det finns en hel del naturliga trögheter (och, tror jag att han menar, diskriminering). Det är ett exempel på arbetsfri inkomst som ges till dem som har en anställning, och som därför rätteligen bör beskattas, och som rätteligen bör kunna utgöra underlag för en allmän basinkomst.

    Dock är denna filosofiska legitimering av inkomstskatt, för att finansiera en allmän medborgarlön ifrågasatt. Och även bland dem som håller med honom om teorin förespråkar ibland andra legitimeringsgrunder och finansieringssätt. Se till exempel detta paper där det hävdas att man istället använder sig av ”the Walrassian variant of the basic income financing”.

    [Paper från http://www.etes.ucl.ac.be](http://www.etes.ucl.ac.be/BIEN/Files/Papers/1998Gamel.pdf)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.