Jag hade tänkt att jag när EU-valrörelsen var över skulle börja blogga om annat än piratfrågor. Men tiden räcker inte till.

Idag har jag slängt min samling av länkar att blogga om. Jag sparar länkar till läsvärda, tänkvärda och spännande eller irriterande, provocerande och idiotiska nyhetsartiklar och blogginlägg för framtida bloggande. Länksamlingen har utgjort en provisorisk lista av blogginlägg att skriva. Men när jag tittade på den idag var den så totalt överväldigande att jag bestämde mig för att slänga alltihop och börja om från början.

Tids nog, när jag har ersatt min stulna laptop, när jag kommit ikapp med all skit som ansamlat sig på skrivbordet först för att jag prioriterade bloggandet och sen för att jag ägnat mig åt datorförlusten, då ska jag blogga om nakenbad, om den villkorslösa kärleken till ett barn, om katter, om LAS och om annat som intresserar mig.

Istället fortsätter jag att blogga om Piratpartiet, men nu är det ju så att det finns saker som är svåra att inte kommentera.

Gruppval

Jag må vara liberal, men jag tycker valet att tillhöra den gröna gruppen i EU-parlamentet är den rätta. Dels är det troligt att det maximerar det inflytande Piratpartiet kan ha nere i Bryssel, dels har vi allt att vinna på att framstå som så neutrala som möjligt i vänster-högerfrågan under kampanjandet inför nästa års riksdagsval.

Det är glädjande att Christian Engström upplevde ett stort intresse från de andra grupperna nere i Bryssel. Problemen med att vi kommer att bli attackerade för vad partiets röst i parlamentet används till som en följd av uppgörelsen ser jag som minimalt. Det hade varit svårare att förklara liberala ställningstaganden för alla partiets vänsterväljare.

Mest bekymmersamt är dock om sättet beslutet togs ger ytterligare anledning att ifrågasätta partiets organisatoriska mognad. Detta är kanske det viktigaste beslutet som fattats av partiet hittills och det borde gått att planera in det istället för att fatta det på ett i all hast sammankallat styrelsemöte.

Anställningar

En annan fråga som också visar att vi inom partiet måste ta oss en funderare på vår organisation är frågan om anställningar för EU-medel. Aftonbladet försitter inte tillfället att sätta en skandalrubrik. Det är bra att Rick direkt går ut och dementerar vansinnigheterna.

Hur dessa pengar används är vi många som har uppfattningar om. Jag är medveten om att det är helt och hållet upp till Christian Engström. Jag hoppas och tror att han kommer att lyssna på alla de kloka råd som han får om dessa anställningar och de spekulationer jag sett om vilka det kan komma att bli ser lovande ut. Hax, Amelia, Erik Josephsson är namn som nämnts som jag odelat stödjer.

Jag anser däremot att det är en fråga för hela Piratpartiet hur vi väljer att avlöna vår partiledare. Och jag personligen delar Marcins uppfattning att det vore fel att använda EU-medel för att bedriva inrikespolitik i Sverige. Vi måste kunna hitta ett annat och bättre sätt att avlöna vår partiledare.

Det finns två skäl till detta:

1. Vi vill inte ha den debatt som lurar här bakom. Det blir alldeles för lätt att måla upp upplägget som ett slags politiskt entreprenörsskap, där Rick bara använder partiet för att hitta en utkomst. Med tanke på politikerföraktet i Sverige och i synnerhet bland våra väljare är det att öppna sig för, i och för sig osakliga attacker, men som är ack så svåra att försvara sig mot.
2. Som EU-kritiker, och kritiker av det demokratiska underskottet i EU så bör vi som parti inte delta i den sortens ändamålsglidning kring användandet av EU-medel som detta innebär. Det är trots allt skillnad på en partiledare och en assistent.

Jag, och jag tror många med mig, anser inte att EU var slutstationen. Vi behövs i Sveriges riksdag. För att komma dit behöver vi en partiledare som kan koncentrera sig på att kampanja i Sverige. Vi är nog många som är beredda att hjälpa till att betala för det.

Bakom lagen eller under den eller som ett hav som omsluter den finns de värderingar som vi förstår handlingar och händelser, rätt och fel genom. Att lagen skulle kunna tolkas och tillämpas värderingsfritt är en utopi. Värderingar och i dessa värderingar insprängd kunskap är ett filter som alla människor utan undantag upplever världen genom. Det gäller även jurister — rådmän och hovrättsråd.

Vi har en situation där rättssamhället håller på att bryta samman inom vissa områden. Det fattas beslut som inte bara strider mot det allmänna rättsmedvetna, utan som om vi försöker förstå dem inom ramen för det juridiska system det är tänkta att utgöra en del av är uppenbart orimliga.

Men jag vill inte kalla det rättsröta. Det är inte de beslutsfattande ämbetsmännens handel och vandel som är problemet. Problemet ligger dels i de orimliga lagar de är satta att tillämpa. Lagarnas orimlighet förstärks sen av att de inte tolkas i ett värderingsfritt vacuum.

En domare är inte jävig bara för att han har åsikter om de frågor som hamnas på hans bord. Rättssamhället kan hantera att domare med tonårsdöttrar får döma i mål om barnpornografi, att domare med villor får döma i mål om villainbrott. Till och med om domarna är engagerade i frågorna genom aktionsgrupper mot barnporr, eller en grannsamverkan mot inbrott så kan de fortfarande döma. Själva den moraliska rättsfrågan utgör ju här inget problem. Att en domare är engagerad i att lagen upprätthålls även utanför sin ämbetsutövning kan vi leva med. Annars vore det orimligt svårt både att rekrytera domare och att vara det.

Goda och milda domare?

Som son till en “god och mild domare” (pappa läste gärna ur Olaus Petri domarregler) har jag från tidig ålder följt en domares gärning och de moraliska och känslomässiga problem som yrket innebär. Inte bara för pappa utan även bland hans vänner och kollegor. Det ger mig ett möjligen udda perspektiv visavi juridiken och dess utövare.

Värderingarna och kunskapen finns alltså där som ett filter inför den värld och det händelseförlopp som domaren har att förstå och tolka. Så långt är det precis som för oss andra. Men till skillnad från oss andra har domaren inte bara rätten utan uppgiften att avgöra hur händelseförloppet ska förstås och vad som rätt är.

Vi kan jämför med en fotbollsdomare. Alla vet att vissa spelare har en tendens att överdriva eller falla lätt i straffområdet. När en sådan spelare faller i en närkamp kommer alla som ser det nästan förutsätta att det inte är så allvarligt, även domaren, och han får därför mer sällan en straff med sig.

Det är inget konstigt med det, men medan vi i publiken kan bli upprörda om ett domslut går oss emot eller i hemlighet nöjda med att motståndarna missade än straff, så kommer domarens reaktion och beslut att recenseras med hjälp av slowmotionupptagningar. Detta fenomen gör domare (både fotbolls och den juridiska varianten) väldigt medvetna om sina egna värderingar. Det är en yrkesskada kan man säga och ett inte alltför ovanligt samtalsämne dem emellan.

Låt oss för resonemangets skull utgå ifrån att Tomas Nordström, Anders Eka, Henrik Rasmusson et al är hedervärda män. (Jag tror inte på konspirationsteorier om hemliga sällskap som vill nedmontera våra rättigheter.) Varför ser inte dessa pålästa och med all säkerhet skickliga yrkesmän att deras beslut är problematiska, att de utgör en del av en rättsapparat i sammanbrott? Jag är övertygad om att det är en följd av värderingar och kunskap. Tomas Nordström kan inte anses jävig för att han inhämtar kunskap om ett rättsområde, för att han har uppfattningar om det som i deras kretsar anses som de normala uppfattningarna. Han skulle inte anses jävig för att han ansåg att det var fel att stjäla.

Digital divide

Den genomgripande samhällsförändring som vi står mitt i delar befolkningen i en grupp vars dagliga liv delvis flyttat ut i de nya digitala sammanhangen och en grupp som ser på detta utifrån som ett nytt verktyg, en ny mediekanal, en ny distributionsväg. Med denna uppdelning följer att de två grupperna har olika mycket kunskaper om hur den nya teknologin fungerar och olika värderingar om vad som är dess förtjänster och brister.

Mycket av denna kunskap och dessa värderingar är osynliga och ogripbara för de flesta av oss. Vi umgås med människor som har ungefär samma kunskap och samma värderingar och att tala om dem eller analysera dem är oftast onödigt. Vi förutsätter helt enkelt en massa saker. Vi tar dem för självklara.

Åklagaren i fallet med den länkade hockeymatchen utgår ifrån det faktum att rättigheten att tillhandahålla en videoupptagning av denna tillkommer Canal+, att de har betalat för och försörjer sig på att göra just detta. Med den utgångspunkten och utan att analysera de tekniska och andra aspekterna runt hur spridningen gått till blir slutsatsen att länkningen är ett upphovsrättsligt intrång.

Andra bedömare med andra kunskaper och andra värderingar kan omöjligen se situationen på något annat sätt än att strömmen redan var tillgängliggjord av Canal+ själva.

Solna Tingsrätt har uppenbarligen väldigt lite kunskap om cloud computing, användning av ftp och säkerhetskopieringsbehov. När tingsrätten skriver (s 23 i domen) att det stora antalet ljudböcker på servern talar för att de också fanns en stor mängd “kunder” som hade tillgång till den uppvisar det denna okunskap.

Många förvarar idag sina högst privata dokument bakom lösenordsskydd på en från internet tillgänglig server för att kunna nå dem inom en begränsad krets eller själva från flera olika datorer. Mängden data har oftast ingenting med antalet användare att göra.

Hovrättens bedömning av om Tomas Norström är jävig är också att resultat av liknande värderings- och kunskapsbaserade glasögon. De som tolkar TPB-målet springande punkt som en fråga om upphovsrättsintrång har skett eller inte kan ju inte se det som problematiskt att domaren är anhängare av vår upphovsrätt. Men för oss som ser att målet också handlar om det lagliga i att en viss teknologi används och hur den används så är det av stort intresse om domaren tillhör grupper som pga okunskap om tekniken eller egenintresse inte anser den frågan relevant för rättsfrågan.

De förutfattade meningar som genomsyrar tingsrättens dom och gör det möjligt för dem att klumpa ihop de fyra gärningsmännen till en liga som prövas kollektivt baserar sig på en okunskap om hur internet och svärmarbete fungerar. Denna okunskap gör domaren partisk eftersom han inte förmår se fallet ur de synvinklar som jag och många med mig ser det — vårt förtroende för rättssystemet är rubbat, alltså anser jag att Tomas Norström var jävig!

Men jag tänker inte anklaga hovrättens bedömning av jävet för att vara felaktig. Med deras utgångspunkter och i juridisk mening föreligger nog inte något jäv. Vi har som dessa tre exempel visar inte problem med vårt rättsystem av juridiska orsaker. Det är i lagarnas utfomning och i ideologi- och kunskapshänseende som det brister.

Pirater behövs

Vad som behövs är helt enkelt en politisk kraft som kan arbeta dels för ändrade lagar, men framförallt för kunskapsspridning och värderingsförändringar. Piratpartiet behövs inte bara i EU-parlamentet, inte bara i Sveriges Riksdag utan i det svenska samhället. Vi behövs för att sprida kunskaper om det nya digitala samhället och för att förklara att den samhällsförändring som nu sker skapar nya värderingar som vårt samhälles rättsvårdande instanser måste ta hänsyn till om det inte ska förlora kontakten med det allmänna rättsmedvetna.

Ett rättsmedvetna som t ex anser att:

• Canal+ får ta ansvar för sina egna streamar utan rättsapparatens hjälp.
• Antipiratbyrån ska hålla sig borta från mina lagringsmedia även om de tekniskt sett är tillgängliga från internet.
• En domare som bara fortbildar sig om den ena partens uppfattning i en rättslig tvist är partisk.

Detta inlägg är det sista i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering - Val-U. Läs gärna de andra.

Jag har i tre inlägg om EU-valet talat om hur jävla bra vi i Piratpartiet är. Och visst har vi de senaste veckorna haft all anledning att slå oss för bröstet. Vi gjorde en fantastisk valrörelse. Vi blir missförstådda och smutskastade, men fångar ändå stora och viktiga väljargrupper. Vi trotsade experttipsen och tog oss in i EU-parlamentet. Vi är ensamma i svensk politik om att fullt ut ha förstått den nya informationspolitiken och nätpolitken.

Men låt oss också vara lite ödmjuka och lite självkritiska.

En nykter syn på valresultatet:

• Det är bara drygt tre procent av väljarna vi nått. Nära hälften röstade inte i EU-valet. Av de som röstade röstar fortfarande de allra flesta på en gammelpolitiker.
• Även om vi blev större än flera av de traditionella partierna i procent så fick vi liksom de bara ett mandat i parlamentet. Val handlar inte om procent utan om mandat.

En nykter syn på oss själva:

• För det stora flertalet är vi fortfarande praktiskt taget synonyma med fildelningsfrågan.
• Vi utgör den politiska falangen av en rörelse, där det har blivit allt för lätt för motståndarna att sudda ut gränsen mellan partiet och andra röster som TPB, Piratbyrån och enskilda debattörer.
• Vi har en organisation av ad hoc karaktär som även om den klarade den stora utmaningen EU-valet innebar, troligen inte är redo för att på ett demokratiskt sätt tillvarata tiotusentals medlemmars intressen.

Om drygt ett år står vi inför utmaningen att gå upp i ringen mot de stora partierna när de mobiliserar alla sina resurser i det som för dem räknas som det enda riktiga valet.

Att växa upp…

För att klara detta behöver vi utvecklas. Vi behöver växa upp. Inte så till den milda grad att vi blir ett gammelparti bland de andra gammelpartierna, men vi behöver bli bredare, tydligare och bättre organiserade.

Vi behöver inte ha ett heltäckande program. Vår strategi att driva de för oss viktiga frågorna och lämna resten till de andra partierna bör stå fast. Men vi behöver bredda vår och omgivningens syn på hur våra tre stora principer kan konkretiseras i politisk handling.

Vi behöver inte ha ett svar på “gratis är gott”-argumenten. Vi behöver inte ens ta den debatten. Men vi behöver sprida insikten att alla partier dras med en förenklad, av sina motståndare definierad, nidbild. Den förenklade fildelningsdiskussionen är Piratpartiets motsvarighet till beskrivningen av moderaterna som ett kapitalistiskt egenintresse, socialdemokraterna som anhängare av socialistisk planekonomi eller miljöpartiet som romantiska tillväxtmotståndare. Det bästa motmedlet mot en sådan nidbild är ett väl förankrat och tydligt politiskt program.

Vi behöver inte ta avstånd från andra “pirater”. Vad vi behöver är en tydlig gränsdragning kring vad vi som parti tycker och arbetar för. Att behöva berätta vad vi säger i partiets namn och vad vi säger som privatpersoner eller som delaktiga i andra organisationer och initiativ är på sätt och vis ett misslyckande. Vi behöver arbeta för en så tydlig bild av vad partiet står för att det med tiden blir alltmer onödigt.

Vi behöver inte organisera ihjäl oss och bygga upp en gammaldags kommun-, distrikt-, riksorganisation. Däremot behöver vi en organisation som hjälper oss att under kontrollerade och demokratiska former bli bredare och tydligare.

… gör ont

Det är ingen liten utmaning. Vi är ett parti med tiotusentals medlemmar och hundratusentals sympatisörer. Vi kommer från olika håll och med från början mycket olika ideologiska utgångspunkter. Alla har samlats runt våra tre grundpelare, men alla har kanske inte ens samma uppfattning om vad dessa innebär. I en diskussion med syftet att tydliggöra var vi står och samtidigt bredda de politiska konsekvenserna av detta, en diskussion där ingen har tolkningsföreträde, så kommer de ideologiska konfliktlinjer som vi burit med oss in i partiet oundvikligen aktualiseras.

Vi står och faller med hur väl vi kan hantera den diskussionen. Den kan spränga partiet. Den kan flytta partiet åt vänster eller åt höger eller i en odefinierbar riktning. Den kan göra partiet bredare och mer inkluderande eller till ett smalt nischparti. Det är vi tillsammans som väljer.

Stadigt på tre fötter

Den enklaste konstruktionen som står stadigt när det blåser är trefoten. Jag vet inte vart Piratpartiet kommer att ta vägen, jag vet knappt ens åt vilket håll jag personligen önskar att partiet bör gå. Men jag är övertygad om att den enda framkomliga vägen mot valrörelsen 2010 är en stadigare organisation. Om vi ska ta tillvara det positiva i det arbetssätt som fört oss dit vi är, samtidigt som vi stagar upp oss för framtida stormar, så ser jag en organisation på tre ben.

En svärms kunskapssökande och mobiliseringsförmåga. Kraften i tusentals människor som samverkar utan annan styrning än att de har ett gemensamt mål har bevisats om och om igen. Detta är vad det nya nätverkssamhället har givit oss. Detta är vad vi försvarar - den fantastiska möjlighet för människor att göra skillnad tillsammans som internet har gett oss.

Självklart ska detta fortsätta att vara Piratpartiets kärna. Vi litar på varandra och vi vet att vi tillsammans kan uträtta mycket mer om vi litar på varandra. Ska vi ta oss in i riksdagen, så är det burna på händerna hos tusentals aktivister som bloggar, debatterar, delar ut flygblad, tar hand om vallokaler, ordnar möten och demonstrationer. Aktivister som gör det som de ser behövs på det sätt de anser att det behöver göras.

Ett företags effektivitet och beslutskraft. Vi har en platt och transparent organisation. Avståndet till ledningen är unikt kort. Vi litar inte bara på varandra, vi litar på våra företrädare. Det ger oss korta beslutsvägar, som leder till effektivare beslutsfattande. Rick Falkvinge brukar jämföra med ett företag — vår partiledning har samma mandat som ett företags ledningsgrupp, vår partiledare kan liknas vid en VD.

I ett företag sker inte ansvarsutkrävande eller styrning från ägarna under löpande verksamhetsår, det sker endast på bolagsstämman. Ledning ges ett stort mandat att fatta beslut och sköta verksamheten och om det inte fungerar byter men ledning. Det finns mycket att hämta i detta arbetssätt för ett politiskt parti.

En traditionell folkrörelses förankring och ansvarsfördelning. Piratpartiet är en folkrörelse för medborgarrätt. Ännu så länge har vi inte organiserat oss såsom folkrörelser traditionellt organiserar sig. Med demokratiskt tillsatta beslutsinstanser på olika nivåer, representativ demokrati etc. Det finns många inom partiet som med rätta är skeptiska mot dylikt. Vi borde kunna vara något annat. Med tillit, transparens och moderna tekniska hjälpmedel kan vi skapa en ny slags folkrörelse, en aktivistbaserad direktdemokratisk folkrörelse kanske.

Jag vet inte vad vi kan och inte kan uppnå tillsammans. Jag tror däremot att vi måste försöka att komplettera svärmens anarki och partiledningens effektivitet med demokratiskt deltagande. Ska vi klara att tillsammans hantera utmaningen att samtidigt tydliggöra och bredda partiets plattform, behövs forum för demokratiska samtal. Det behövs former för att förankra beslut och ställningstaganden bland de partiaktiva. Och vi behöver hitta metoder för att fördela ansvar mellan oss. Embryot till detta finns säkert i våra nuvarande kanaler: forumet, olika IRC- och Skypekanaler, bloggarna. Frågan är hur det ska organiseras.

Ett nytt sorts parti

Piratpartiet är inte som andra partier. Vi vill inte bli som andra partier. De gamla partierna tycks ha glömt att partier byggs underifrån, att orsaken till att ett parti behövs är att det kanaliserar tankar och uppfattningar som en grupp människor har. De letar efter uppfattningar som folk vill ställa sig bakom, istället för att leta efter folk som vill ställa sig bakom de uppfattningar de redan har. De tappar medlemmar eftersom de har slutat finnas till för sina medlemmar.

Vi är ett parti som byggs av medlemmarna, som bärs av uppfattningar som många delar och som därför drar till sig nya medlemmar.

Baksidan av detta är att vi ses som en främmande fågel. Det blir lätt för motståndare och medier att misstänkliggöra oss och många som delar våra värderingar tvekar inför att stödja oss, för att vi är annorlunda. Kanske finns där en oro att ett parti vars värderingar bestäms av medlemmarna inte går att lita på, att det är svårt att förutsäga hur partiet i framtiden kommer att ställa sig i olika frågor.

När vi skapar nya arbetsformer och utvecklar vår organisation är det värt att fundera på hur vi ser ut utifrån. När vi försöker kanalisera allt det engagemang som finns för våra frågor, behöver vi dels säkra delaktighet och medbestämmande för de som engagerar sig i partiet, men samtidigt behöver vi skydda partiet mot att tillströmmande aktivister kan flytta oss bort från våra kärnvärden. Om gammelpartier, media och politiskt intresserade från olika schatteringar ser att vi står på en stabil värdegrund, en piratideologi, kommer de inte längre kunna komma undan med att mistänkliggöra oss eller ifrågasätta vår existens.

Vi kommer inte bara själva känna att vi är den nya kraften i svensk politik, vi kommer kanske också kunna vara det.

Länkar är nätets hårdvaluta. I princip varenda sökmotor viktar sidor med många inlänkar högt, sidor med inlänkar från andra sidor som viktas högt viktas ännu högre. Länkar är själva grunden bakom idén med hypertext, utan länkarna skulle nätet inte existera.

Canal+ håller tydligen inte med, eftersom de anmält en länk till en streamad hockeymatch. Det kommer bli åtal i Hudiksvalls tingsrätt:

En 31-årig man står åtalad för brott mot upphovsrätten efter att ha länkat till strömmade hockeymatcher. Det upptäcktes i efterhand av Canal+ som äger sändningsrättigheten till matcherna. Mannen har erkänt att han lagt ut länken, men anser inte att han är skyldig till något lagbrott, skriver Söderhamns-Kuriren.

Åklagaren Henrik Rasmusson, specialist på immaterialrätt, är av en annan åsikt.

–Det finns en gammal teori om att länkning är fri, det stämmer inte längre. Det finns ingen sådan generell regel, säger Henrik Rasmusson.

Länkar jag till en mediaström, så är det för att jag tycker den är värdefull och för att mediaströmmen finns tillgänglig att länka till. Vill ägaren av mediaströmmen inte att den skall länkas, så finns det metoder för att undvika detta. Detta har inte gjorts i det här fallet:

Videoströmmen var alltså oskyddad och nåbar via en webbadress som kunde plockas fram med enkla medel.

–Så vitt jag vet var det inget dataintrång. Jag vet inte om det är han som har tagit fram länken eller någon annan, men det är han som har lagt ut den på sin hemsida.

Daniel Westman är doktorand vid Institutet för Rättsinformatik och expert på upphovsrättsfrågor. Han håller inte med åklagaren.

–Det är en omdiskuterad fråga, jag anser inte att man kan se en länk i sig som ett tillgängliggörande av ett verk, säger Daniel Westman.

Att länka till något är inte att publicera något. Det faller på sin egen orimlighet. Skulle jag själv som exempel länka till en rasistisk essä, skulle det vara som negativt exempel på ett resonemang jag sedan skulle göra mitt bästa att såga utmed fotknölarna. En sådan länk fungerar då som referens, som jag kan (eller kan låta bli) att ta med. Att säga att jag återpublicerat innehållet på den sida jag länkar till är så fullständigt löjeväckande att det borde falla på sin egen absurditet.

Att länka är att peka ut något man tycker är läsvärt, sevärt, eller åtminstone något som man vill referera till även om det är en negativ referens. Det är med rätta det är en av de viktigaste parametrarna för vilka sajter som hamnar högt i sökmotorerna, vilket i sin tur gör det möjligt att bli läst — eller i förlängningen slå mynt av sin verksamhet.

Det är många prov på dåligt omdöme i den här historien, och den möjligen i framtiden åtalade länkaren är inte den som visat prov på sådant.

För det första är det dåligt omdöme av Canal+ att inte skydda strömmar som de inte vill ha länkade.
För det andra är det oerhört dåligt omdöme av dem att anmäla en länk som brott mot upphovsrättslagen.
Och slutligen är det i det närmaste absurt dåligt omdöme av en åklagare att ens försöka ta upp målet.

Kampen mellan gammalt och nytt håller på att ställas på sin spets. När nätet var förhållandevis ungt, så kom och föll BBS-målet — och det föreföll självklart att en länk i sig inte kan vara olaglig. Länkarna är fortfarande inte ett spår mer olagliga nu än på nittiotalet. Precis den anledning som gjorde att många av oss fann hela Pirate Bay åtalet så otroligt löjeväckande.

Nu när det nya börjar göra sig verkligt gällande, så tycks det som om man vill backa och omvärdera. Det som förut upplevdes som harmlöst har nu blivit ett hot. Panikartat försöker man vränga lagen att passa syftet, trots att man då angriper hönan som kommer lägga framtidens gyllene ägg; trots att man då angriper ett av de starkaste framväxande verktygen för en vitaliserad demokrati; trots att nätet numera är en självklar del av vår vardag.

Problemet är att tåget redan har gått, det nya har växt ur barnkläderna och vägrar låta sig definieras av det som varit. De som vill vara med på tåget får rätta sig efter den nya dynamiken, snarare än att försöka bestämma hur den skall se ut. Alternativet är repression, och att använda metoder liknande de som nu förekommer i Iran, Kina och tyvärr i ökande grad i vissa traditionellt demokratiska länder.

Det kan bara leda till ett misslyckande, antingen för demokratin eller för de som försöker slå in på den vägen.

Vi har segat lite med uppdateringarna den senaste veckan. Marcus jobbar under tidspress och Göran har fått sin laptop stulen.

Vi återkommer mycket snart.