Time will change me, but I can’t change time

En av mina största hjältar har gått ur tiden och släpper i princip samtidigt sitt sista album.

Bowie är kanske störst av dem alla i min värld. Jag har inte gillat allt han gjort, men ingen jag kan komma att tänka på har betytt mer. Bowies ”All The Madmen” var den första rocklåt som förflyttade mig från att vara ett litet barn till att bli en ungdom. Jag var nio år gammal och satt på pappas jobb på narkomanvårdskollektivet och lyssnade på stereon i lurar på alldeles för hög volym. Låten gick om och om igen i flera timmar, det var ett barns enlightenment – glättandet på förlåten till världen. Det var inte mammas och pappas musik, det var inte deras vänners musik, det var inte ett barns musik, men den var nu min.

När andras idoler hette Noise och Gyllene tider, var min idol en man med udda ögon, skarp näsa, alldeles för mycket smink och färgat hår. Bowie ledde mig in i punken, i att vara alternativ, senare in i svartrocken i samma anda och sedan till rocken och tillbaka till popen. Han gick inte att förutse, han gick sin egen väg. En musikalisk allätare, en kameleont, en sådan jag blev och ville vara. Vi var Major Tom ensamma i en plåtburk i universum, vi betraktade den bästsäljande showen med poliser som spöade upp fel person vi fick vår ensamhet i världen bekräftad och den var okay.

Ziggy spelade gitarr och jag förstod vad han gjorde och förklarade mig i hans narcissism. Tiden ändrade oss, medan vi inte kunde göra något åt tiden. Vi var hjältar, om så bara för en dag. Vi skulle dansa blues till musiken från radion, det var kommersiellt och ändå inte. Modet var ett anti-mode beep beep och även en tonårings hjälte kunde vara så låg i Berlin att hans musik nästan var suicidal i sin ton.

Tidvis var Bowie nästan trivial, tidvis nästan tråkig, men så glimtade briljansen till och man smälte till en liten pöl på golvet. När han briljerade på allvar, så var han så magisk att få kommer nå till hans stövelskaft. Vem skulle inte ha velat göra albumen ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust”? ”Hunky Dory”? ”Scary Monsters”? ”Aladdin Sane”? ”Heroes”? ”Station to Station”? Vem skulle inte vilja vara så egen att hans publik aldrig riktigt visste vem han skulle vara härnäst?

På sin ålders höst blev han tidvis nästan hemlig, som en populärmusikens Greta Garbo, sen dök han upp igen och det var som om han alltid funnits där. Ibland undrade man om åldern till slut tagit ut sin rätt, sedan stod han där lika ung som för trettio, fyrtio år sedan. Bowie kunde vara en diva, men oftast var han bara oerhört smart, karismatisk och med en väldig känsla för människans väsen, sin samtid och sin musik. Han har alltid funnits med mig och nu undrar jag varför jag blivit så gammal att jag måste inse att han är borta.

RIP Major Tom, maybe you didn’t sell the world, but you sure made an impression on it.

Läs mer

No_Vaping_Sign

Egenintresset som argument för att något är förkastligt

Är den nuvarande tobakspolitiken överhuvudtaget relevant?

Låt oss titta tillbak några få år:

Tjugohundratio genomfördes en form av undersökning av europakommissionen. Eller snarare var det fråga om en publik konsultation, den i det närmaste unika möjligheten för medborgare inom EU att faktiskt påpeka vad det tyckte i ett antal frågor som gällde tobak och tobakskontroll.

Resultatet var inte vad de hade förväntat sig. De medborgare som tog sig tid att påpeka vad det tyckte samarbetade inte med kommissionens agenda.

  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot ett utökande av tobaksdirektivet (dvs ytterligare regleringar).
  • En stor majoritet av de (medborgare) som svarat var för att häva förbudet mot snus inom EU.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat höll inte med om att ingredienser i tobak skulle regleras på EU-nivå.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot att begränsa tillgången till tobaksprodukter.

Dessa svar gick totalt på tvärs mot en tidigare undersökning som gjorts i Storbritannien och de började misstänka att resultatet blivit påverkat av kampanjer för att engagera motståndarna till tobaksdirektivet. Däremot ifrågasatte de inte den tidigare undersökningen trots att drygt 80% av svaren i den undersökningen kommit från offentligt finansierade organisationer för tobakskontroll… Så när de inte astroturfat svaren, så fick de inte heller de svar de ville ha.

Kommissionens syn på saken var att vi skulle öka kontrollen, regleringarna och minska tillgängligheten. De dömde ut resultatet av den undersökning som inte hade samma syn på saken som de själva.

Spola fram till 2014 då det nya förslaget till tobaksdirektiv läckte till tysk press. Det omfattade inte bara röktobak. Några ”low-lights” från förslaget:

  • Totalt förbud för alla former av rökfri tobak i hela EU (utom i Sverige).
  • Totalt förbud för e-cigaretter.
  • Förbud mot mentol och andra smaksättningar i tobak.
  • Standardisering av längd, bredd och färg på cigaretter.
  • Förbud för affärsinnehavare att skylta med mer än en variant på varje cigarettmärke.
  • Varningsskyltar på minst 75% av förpackningens yta.

Säga vad en vill om tobakens farlighet, men ingen av punkterna tycks mig relevant överhuvudtaget. Eller, kanske den sista, förutom att det blir lite svårt att veta vad en köper. Om tre fjärdedelar av förpackningen är varningar och den sista fjärdedelen är fördelad mellan priskoder, innehållsförteckning och märke, så är det lätt att räkna ut att märket blir så litet att en nästan behöver förstoringsglas.

Rökfri nikotin

Nå rökt tobak är farligt, det vet vi alla. Därför är det ännu mer intressant med de första två punkterna. Om vi tittar på första punkten och den svenska erfarenheten, så är Sverige i det närmaste unikt inom EU. Grovt räknat röker en av tio svenskar, medan motsvarande siffra för EU överlag är mellan en av fyra och en av tre.

I stort sett hela den skillnaden handlar om snuset, en rökersättning (och för all del parallell vana) som är en bråkdel så farlig som rökningen. Vi pratar om någonstans mellan någon hundradel till någon tjugondel av riskerna med rökning.

Detta skall alltså totalförbjudas överallt utom i Sverige. Varför? Vem tjänar egentligen på ett sådant förbud?

I Storbritannien har e-cigaretter genom liberal lagstiftning och positiva attityder från offentligt håll exploderat i omfattning, samtidigt som tobaksrökningen rasar i samma takt. Även här pratar vi om en rökersättning som, oavsett vad vi tror om långsiktiga risker, ändå är långt mindre farlig än tobaksrök.

Även med e-cigg kan vi spekulera i risker från någon, eller ett par hundradelar upp till någon tjugondel av riskerna med tobaksrök. Vissa vill kanske sätta siffran högre, men de enda orsakerna till en sådan ”försiktighetsåtgärd”, skulle i så fall vara att forskningen inte är på samma nivå som med snusandet.

En brittisk undersökning sätter riskerna till ungefär 5% av riskerna med tobaksrök och den enda orsaken de sätter den så högt som 5% är för ”restriskerna” med smakämnen som inte utretts fullständigt. Själva grundbeståndsdelarna propylenglykol, vegetabiliskt glycerin och nikotin ses som i stort sett oproblematiska.

Så varför förbjuda något som för inbitna vanemänniskor med rökbeteende kan ersätta rökvanan med något mindre farligt? Vem vinner på det?

EU-parlamentet kliver in i bilden

EU-kommissionen fick inte sin vilja igenom i alla stycken, för EU-parlamentet hade rätt många invändningar. I parlamentet, som för övrigt är den politiska makten i EU som vi faktiskt väljer, så var de inte lika övertygade.

När det gäller e-cigaretterna, så diskuterades under en period att endast tillåta e-cigaretter med ampuller för e-vätska, men även det förslaget sköts ner. Det blev till slut en kompromiss och den kompromissen är talande.

Kompromissen innebär att ingen rökvätska får vara starkare än 20mg/ml, vilket vi tidigare sett innebär att många e-cigarettanvändare inte kommer få sitt nikotinbegär tillfredsställt även om de inte gör annat än suger på sin e-cigarett. Kompromissen innebär också att EU-länder kan besluta om att e-vätska med nikotin endast får säljas som godkänt läkemedel och att om tre länder genomför sådana krav, så kan kravet införas i hela EU.

Med andra ord tillåts e-cigaretterna, men samtidigt begränsas deras tillgänglighet och värde.

Så vem vinner på det, och hur?

Snus begränsas till Sverige, e-cigaretter begränsas genom styrkebegränsningar och läkemedelsregler. Diskussionen gick från totalförbud, till endast ampuller, till denna konstiga kompromiss. En kompromiss som vare sig drar full nytta av de möjligheter e-cigaretterna ger, eller tydligt förbjuder dem.

Notera att rökt tobak även i fortsättningen kommer vara tillåten. Uppenbarligen inser de att det vore i det närmaste omöjligt att förbjuda tobaken. Det är troligen också anledningen att de inte riktigt vågar sig på att förbjuda snus i Sverige. Ändå bryr de sig om att begränsa snuset till Sverige och gör sitt bästa för att begränsa e-cigaretter, så att deras konkurrenskraft blir så dålig som möjligt.

Så vilka intressen gynnas av förbud eller begränsningar?

Utan att peka finger mot någon enskild person, så ser jag grovt fyra grupperingar som har ett intresse här. Ett intresse av att hindra rökfritt nikotin som inte är läkemedel: Dessa grupper är politiker, organisationer som kämpar mot tobak, tobaksbolagen och läkemedelsbolagen.

Politiker

Snuset är iofs en skattekälla, e-cigg är det inte på samma sätt. I nuläget är det inte stora företag som ligger bakom vare sig snus eller e-cigg (nåja, lite mer om det snart). De som kämpar för snuset och e-cigaretterna har ännu inte samma ekonomiska muskler som de stora tobaksbolagen som kämpar för sina cigaretter. Inte heller har de samma ekonomiska muskler som läkemedelsindustrin.

Lobbyister som företräder intressen med ekonomiska muskler kan erbjuda kampanjpengar, lukrativa uppdrag, investeringar etcetera. Det är alla saker som ingår i det gränsland som inte nödvändigtvis faller under korruption rent juridiskt, men som har exakt samma moraliska innehåll och effekter.

Organisationer som kämpar mot tobak

För någon som kämpar mot tobaken och är uppfylld av detta, så är snus och e-cigg inte något bra. Det är nödtorftigt substitut som upprätthåller beroendet och därför ”inte en lösning på problemet”.

En skall ha klart för sig att nikotin, för de som kämpar mot tobak, i stort sett är jämställt med ett narkotiskt preparat. Att hävda snus eller e-cigg som alternativ är som att säga att en hittat på ett mindre farligt sätt att använda heroin. Det är samma mentalitet som gör att metadonprogrammen har så många konstiga regler kring sig, att de som allra mest behöver dem ofta straffar ut sig innan de får chansen.

För de som kämpar mot tobak, så får det inte vara kul eller njutbart att inta nikotin. Snus är dåligt eftersom folk tycker om det och samma sak gäller e-cigaretter. Jag misstänker att jag mycket väl kan få ett kategoriskt förnekande från dessa aktivister vad gäller det påståendet. Men det räcker med att titta på vad de förespråkar: Sluta direkt, med eller utan terapeutiskt stöd; eller, sluta med hjälp av medicinskt godkända nikotinpreparat under begränsad tid.

De är av naturliga skäl rädda för det kraftiga beroende snus framkallar. De är minst lika oroade för hur e-cigg dels liknar rökning, dels innebär nikotinberoende under njutbara former och dels är en okänd entitet. Pressa dem en aning och de erkänner troligen att rökning är farligare än e-cigg, men det är som att dra ut en ond tand att få dem dit.

Tobaksbolagen

Som så ofta när ett motstånd mot något inte har med dess inneboende egenskaper att göra, så är tobaksbolagen i ”Big Tobacco” oroade för snus och e-cigg. Rökning av tobak är fortfarande den stora inkomstkällan och investeringar gjorda under ett sekel ligger i potten. De flesta av de stora bolagen experimenterar med andra former av tobak, de flesta av dem experimenterar med e-cigg. De är rädda att göra en ”Kodak” och lämnas på perrongen när tåget redan gått. Kodak som numera inte finns längre hade länge patentet på digitalfoto, men gjorde aldrig något för att lansera det. Det var andra som såg potentialen att göra analog film omodern. När Kodak till slut insåg vart det bar, så var de hopplöst efter.

Med några få undantag, så har tobaksbolagen valt de analoger som är mest lika ”vanliga” cigaretter. Dels handlar det om form, där cigarettens estetik och storlek behålls, dels handlar det om själva vätskan som kommer i ampuller.

Notera detta sista, som så fascinerande sammanfaller med försöken att få fram en kompromiss i EU där bara ampuller skulle tillåtas för påfyllning. Det är inte utan att man funderar på vem som kläckte den idén?

Den typ som tobaksbolagen valt, är för de som vejpar (blossar på e-cigg) på många sätt den minst tillfredsställande. Vejparna kan inte påverka sin upplevelse med val av batteri, spole, tank, veke, vätskeblanding och så vidare i denna typ av e-cigg. Dessutom krävs ofta mycket mer användning för att tillfredsställa nikotinbehovet.

Läkemedelsindustrin

Slutligen har vi läkemedelsindustrin. Fundera några sekunder på hur mycket pengar som finns att hämta i nikotinläkemedel? Det är nikotinplåster, tugummin, tabletter, sprayer, små snusliknande påsar, inhalatorer och så vidare. Dessa utvecklas och godkänns som läkemedel till stor kostnad och inbringar sedan miljardbelopp från alla stackars rökare som inte riktigt klarar att sluta utan hjälp.

Bara snus är ett problem för läkemedelsjättarna, eftersom det är så mycket mindre farligt än cigaretter och så lättillgängligt där det är tillåtet. Att snusa som metod att spola cigaretterna är inte för alla, men tillräckligt tillfredsställande för att ofta vara lättare och ge bättre resultat än läkemedlen.

E-cigaretter är en finansiell mardröm för läkemedelsbolagen. Dels är rökvätskorna i nuläget rena byrålådeindustrin, med hur många leverantörer som helst. I princip ingen av dessa har intresse eller pengar att gå igenom den process som krävs för att få sina vätskor godkända som läkemedel.

Faktum är att de flesta av dem ser det som helt ointressant, för det är inte läkemedel utan njutningsmedel. För dem är produkten de tillverkar mer som kaffet är för en liten kafferostare, eller IPAn är för ett litet mikrobryggeri.

Så här har vi en produkt som utan större problem kan vara lika effektiv eller effektivare än nikotinläkemedel. Det är en ersättningvana för rökning, där de som kommer över tröskeln inte vill tillbaka. De får sin ”rök”, de får underbara smakupplevelser, det blir till en hobby och ritualer som inte står rökningen efter. Många vejpare ser inte alls på sin vana som något temporärt, som ett läkemedel. Nej det är en njutning av egen kraft, som råkar vara så funtad att den funkar som ersättning för en farligare vana.

Det förbannade vejpandet

Så var landar vi då?

E-cigaretter är inte som något slags kaffesurrogat från ransoneringstiden gjort på bränt ris och sågspån. Trots att jag inte är helt nöjd med någon av de rökvätskor jag har hittat, så upplever jag att flera av dem är godare än analoga cigaretter. Ritualerna kring vejpandet tillfredsställer den lilla autisten som bor i mig, som söker vanor som känns mysiga och igenkänningsbara. Jag har nyligen insett att det inte måste smaka tobak för att vara gott, så jag testar blåbär och ananas, kaffesmaker och annat annorlunda. Jag kör ”tobakssmaker” parallellt, eftersom det tillfredsställer rökaren i mig.

Så jag har en vana som inte gör att jag luktar uteliggare no.5, som är smakfull, och som ger mig tillräckligt med nikotin för att jag skall slänga min sista oöppnade snusdosa i kylen för obestämd framtid. Jag kan pröva nya smaker och nya tekniska mojänger i tryggheten att veta att jag kan dra på ganska ordentligt utan att det blir dyrare än tobak. Och sist men inte minst så känns det i lungor, näsa och hals att det är bättre för mig.

Rent krasst kan jag dra i mig flera milliliter e-vätska per dag utan att närma mig den farlighet som mina sista tre-om-dan cigaretter innebar. Läkemedlen på apoteket skulle aldrig kunna göra samma sak för mig, de är inte ens ett alternativ.

Att detta är ett hot mot tobaksbolagen är självklart. De har inte längre någon hållhake på mig, särskilt inte som jag redan halverat nikotinet och är på väg ner sakta men säkert mot nivåer jag inte trodde var möjliga. Att det är ett hot mot det offentliga är nästan lika självklart, för jag betalar inte längre någon tobaksskatt. Att det är ett hot mot anti-rök lobbyn är nästan lika självklart, för jag kan med gott samvete fortsätta att suga i mig min ”rök”. Jag är fortfarande nikotinist och inte speciellt intresserad av att ändra på den saken. Jag gynnar ett par lite större företag som tillverkar de mer avancerade prylar jag köper, batterier, tankar, etcetera. Jag gynnar flera små företag som gör mina rökvätskor, eller är återförsäljare för maskiner, material och vätska.

Ingen av dessa grupper har just nu kontroll över mina vanor. Jag misstänker att det är det mest centrala skälet till att de är så fientligt inställda.

Läs mer

SmokeGrenade1

Ideologi som förblindar

Ideologin i motståndet mot e-cigaretter är precis som estetiken långt viktigare än vad som verkar rimligt.

Kärnan i det ideologiska motståndet är att man anser att rökare skall bli nikotinfria icke-rökare. Dessutom är själva rökvanan som sådan inte önskvärd, så även om en vejpare ångar upp nikotinfri vätska störs bilden av att ”rökbeteendet” upprätthålls.

Den ideologiske anti-rök-aktivisten erkänner att det är bättre än tobak om man pressar dem lite. Men mer som ett erkännande att det mesta är bättre än tobak, än ett erkännande att det är ett OK alternativ.

Lyxattityd

Det är en inställning som bara de som inte röker, inte vill röka och inte har ett rökbeteende har råd att hålla sig med. För de som redan är rökare, som har rökningen som en del av identiteten och som tycker om att röka, så är det direkt fjantigt.

Det en inbiten rökare som funderar på alternativ är intresserad av, är att vanan att röka är farlig, äcklig och dyr. Farlig eftersom risken för cancer och KOL är överhängande. Äcklig behöver knappast förklaras, men för att ta det kort så luktar kläder, hår, andedräkt och hud gammal fimp. Dyr behöver inte heller förklaras, men dyr innefattar också att den kan vara socialt dyr.

Så för rökaren som vill komma bort från avigsidorna, så kan e-cigg vara en lösning, den kanske enda lösningen. Man får behålla sina små ritualer. Man kan blossa i väntan på bussen, när man pratar i telefon, när man dricker kaffe eller öl med kompisen. Men man kan göra det utan att lukta skunk, utan att på samma sätt öka risken för lungcancer och utan att flåsa som ett ånglok på väg uppför trappan.

För rökaren blir de ideologiska argumenten mot e-cigg ett hån. Det är argument som bara accepterar ett totalt rökstopp och nikotinfrihet som giltigt alternativ. Om det är något man inte upplever att man vill uppnå eller kan lyckas med, så faller man utanför idealet. Då återstår bara att fortsätta röka och nonchalera riskerna.

Att låta ideologin styra över förnuftet

Ideologin får nog sägas ligga bakom kravet på att e-vätska med nikotin skall klassas som läkemedel. Fenomenet passar inte in i den egna bilden av hur saker och ting fungerar och bör fungera, så man ser inte andra alternativ. Om det är ett hjälpmedel för rökavvänjning, så skall det klassas som medicin.

För rökaren själv är det däremot ett nöje, inte en medicin. På det sättet och endast det sättet är det likt tobak. Det ingår i en större ritual där man ibland bara vill ha sin ”fix”, men ibland är mer av finsmakare.

Man kan testa nya smaker, avnjuta dyr e-vätska med exklusivt innehåll, skaffa sig dyrare e-cigg som ger mer ånga och räcker längre. Det tillfredställer en annan del av samma behov som rökningen gör, vilket knappast kan sägas om läkemedel.

Ideologi gör en lätt blind för att alla inte har samma perspektiv som man själv har. Världen delas lätt upp i ont och gott, vilket gör den lättare att förstå men också lättare att missförstå.

Mycket kan dock avhjälpas om man är villig att kliva ner från sin vita springare och prata med dem man försöker ”rädda”.

Läs mer

picard-vaping

Den vetenskapliga osäkerheten och försiktigheten

En invändning som ofta framförs mot e-cigg är att man skulle kunna få nikotinförgiftning genom att få i sig stora mängder nikotin på kort tid.

Nikotinmängden i e-vätskan spänner över allt ifrån noll till runt tre procent. De starkaste rökvätskorna har en nikotinhalt på 24 eller 32mg/ml, men de vanligaste styrkorna är 0, 3, 6, 12 och 18mg/ml. Eftersom en tobakscigarett får innehålla max 1mg nikotin, så skulle då en milliliter rökvätska innehålla motsvarande arton cigaretter. Eftersom de flesta e-cigg har tankar på ett par milliliter, skulle en tank då innehålla motsvarande två paket cigg.

Det finns ett litet problem i jämförelsen, för nikotinupptaget för en vejpare är inte alls lika effektivt som för en rökare. I en mätning krävdes 30 minuters vejpning med en andra generationens e-cigg för att nå effekten av en cigarett som tog fem minuter att röka. Med första generationens e-cigg var det i princip omöjligt att uppnå samma effekt hur länge man än vejpade. Undersökningen gjordes med styrkan 18mg/ml på vätskan och fri tillgång till vätska.

Samtidigt rapporterade deltagarna hur tillfredsställda de blev och det var uppenbart att användarna av första generationens e-cigg var långt mer frustrerade än de som använde andra generationens e-cigg.

Så för att nå samma effekt på samma tid som med tobakscigaretter, skulle det krävas en vätska med en styrka på över 100mg/ml. Å andra sidan är effekten mellan olika e-cigaretter vitt skiftande, så det är inte helt rättvisande. Med en så kallad sub-ohm atomizer, blir mängden rök flera gånger större. I en sådan är 18mg/ml oftast nog till och med för en storrökare.

Det finns grovt sett tre generationer kommersiella e-cigg i fickformat: Den första som ser ut som cigaretter och är förhållandevis ineffektiv. Den andra generationen som mer ser ut som en förväxt tuschpenna med en genomskinlig tank och slutligen en tredje generation med långt kraftfullare batterier lägre resistans och högre effekt. Varje generation har kapacitet att producera mer ånga än generationen innan och är också överlag dyrare.

Risken att råka ut för akut nikotinförgiftning på grund av vejping verkar med andra ord kraftigt överdriven. Dels är vejpingen mindre effektiv som upptagsmetod för nikotinet och dels är alla tidigare rökare väl medvetna om vad en nikotinkick är för något. Det är något man märker omedelbart, inte något man missar så att man får i sig ännu mer nikotin för att man är ouppmärksam.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd, för människor reagerar olika och du kan upptäcka effekter som huvudvärk och skakighet om du inte är vaken på kroppen. Noterar du detta, så ta det lite lugnt och fortsätt inte direkt. Testa med en e-vätska med mindre nikotin, räcker inte det så testa en annan proportion mellan PG (propylenglykol) och VG (glycerin).

Nästa invändning är att vi vet för lite om långtidseffekterna av vejpning.

Tanken här är dels att VG och PG som räknas som säkra tillsatser till livsmedel kan vara långt mindre hälsosamma att andas in som ånga. Dessutom angrips smakämnena som man anser sig veta för lite om. Utöver detta ifrågasätts rökvätskornas kvalitet, där man pekar på möjliga föroreningar som till exempel etylenglykol och acetoin. Slutligen handlar det om hur farligt nikotinet är i sig självt.

Argumenten är att vi vet för lite, men motargumentet är att vi vet desto mer om tobaksrökning.

Även om man vejpar förorenad vätska. Även om man får i sig såväl formaldehyd, etylenglykol, diacetyl och acetoin. Även om PG och VG visar sig farligare i ångform än när man äter det, så är ribban att hoppa över för att vara lika farligt som tobak hög. Troligast är att vi pratar om ett förhållande på ett till tio eller mer. Kanske ett till hundra, kanske ett till tusen. Till och med om det bara skulle vara ett till fem, så skulle det innebära en femtedel av risken med att röka tobak.

Samtidigt innebär inte det att vi skall nöja oss med att det är mindre farligt än tobak, det är en ganska låg ribba. Vi behöver lära oss vilka ämnen som inte bör ingå i smakämnena, vi behöver någon form av certifieringsstandard för att säkra kvalitet och innehåll. Vi behöver lära oss mer om eventuella bieffekter och vad dessa beror på, om de är farliga och vad man kan göra åt dem.

En tredje invändning är farorna kring e-cigg, batterier som brinner eller nikotinvätska som luktar godis.

Laddningsbara batterier innebär alltid risker, ju kraftigare batterier desto större risker. Det gäller inte bara e-cigg, det gäller i lika stor grad datorer, telefoner, mediaspelare, kameror och så vidare. Det finns ganska mycket skräp på marknaden, vilket i hög grad beror på sammanblandningen med tobaksprodukter och de hinder som finns att marknadsföra produkter av högre kvalitet.

E-vätska med nikotin är giftigt, så det krävs barnsäkra korkar och en medvetenhet hos de vuxna. Det är knappast det enda giftiga vi har i ett typiskt hem. En flaska smärtstillande paracetamol med fruktsmak är ordentligt farligt, liksom klorinet som luktar citron, diskmaskinstabletterna, tvättmedlet, tändvätskan, ättikan i skafferiet och ettusen och en andra saker. Det är inte ett argument mot e-cigg, utan ett mot ansvarslöshet i hanteringen av giftiga ämnen.

Alla faror, inbillade eller sanna skapar en försiktighetsattityd

De som kämpar mot tobaken pratar väldigt mycket om riskerna med vejping och väldigt lite om möjligheterna. De pratar om vad vi inte vet, men missar helt att ta upp det vi faktiskt vet.

En sak vi kan känna oss rätt övertygade om, är att risken med vejping, även över lång tid, knappast är jämförbar med risken att röka motsvarande mängd tobak under samma period. Tobaken är helt enkelt så oerhört mycket mer farlig, att jämförelsen blir nästan larvig.

Det är därför lite oroande att försiktighetsprincipen är så stark att vi riskerar bryta mot Voltaires maxim:

Låt inte det bästa vara det godas fiende.

Läs mer