Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktion på Sofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.
Samtal fungerar så fantastiskt dåligt ...
Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktion på Sofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.
Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.
Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.
När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.
Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.
Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.
Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.
Jag är feminist.
Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.
Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.
Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.
Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …
Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:
Kvinnors utsatthet
Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.
Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.
Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.
Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!
Snäva könsroller
Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.
Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.
Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.
Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.
Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!
Män väljer män
När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?
|
|
sammanlagt |
kvinnor |
män |
| 1 |
Janne Josefsson |
11 |
8,4 |
12,9 |
| 2 |
Leif GW Persson |
10 |
9,6 |
10,4 |
| 3 |
Lotta Bromé |
5,3 |
10,1 |
1,7 |
| 4 |
André Pops |
3,3 |
2,2 |
4,1 |
| 5 |
Claes Elfsberg |
2,9 |
3,4 |
2,5 |
| 6 |
Peter Wolodarski |
2,6 |
3,4 |
2,1 |
| 7 |
Anna Hedenmo |
2,1 |
2,2 |
2,1 |
| 8 |
Samir Abu Eid |
1,7 |
1,1 |
2,1 |
| 9 |
Robert Aschberg |
1,7 |
2,2 |
1,1 |
| 10 |
Jan Guillou |
1,7 |
1,1 |
2,1 |
| 11 |
Sverker Olofsson |
1,4 |
1,1 |
1,7 |
| 12 |
Cecila Uddén |
1,4 |
1,1 |
1,7 |
| 13 |
Hanne Kjöller |
1,2 |
1,1 |
1,2 |
| 14 |
Mats Knutson |
1,2 |
1,1 |
1,2 |
| 15 |
Bengt Magnusson |
1,2 |
2,8 |
0,0 |
Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.
Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.
Till sist
Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.
Att växa.
I am a feminist
I was asked to translate one of my posts on this blog into English for international readers. The following is a treatment of that blogpost. I translated it, and at the same time tried to get rid of most of the references to a typical Swedish situation. This means that swedish readers don’t need to bother with the text below. If you want to use this text in your national setting feel free to copy and share – sharing as caring. I haven’t really had the time to proofread it, so if there are mistakes I am happy if you correct them. If you want to translate into your national language it would only make me proud.
As a reaction to the discussion concerning the word feminism lately in the Swedish Pirate Party (for instance in different Facebook-threads) I would like to take the opportunity to talk a little about nuances.
A conversation doesn’t work properly if one or several sides refuse to handle nuances. For instance feminist skeptics in the Pirate Party. They would like to see members that are self proclaimed feminists (like me) use another word for our wish for gender equality. They claim the word feminist has a bad ring to it, but the ring to a word can be changed by the nuances you are prepared to accept. Another example of black and white -thinking is when feminists can’t even mention or talk about Valerie Solana’s play SCUM Manifesto without people accusing them for being fascists. A feminist becomes a fascist when you don’t consider the words nuances.
One reason to remind oneself about the (at least) fifty shades of grey between black and white when taking part in a conversation is the flexibility of most concepts. A word can have many different meanings for different people. It gives off varying associations. This makes it a huge mistake to force your interpretation onto the people you converse with. It is also a mistake to think that people necessarily mean what they seem to mean, without pondering their definition and understanding of key concepts in the conversation. Nuances.
When I was a kid the word gay (in swedish ”bög”) only had bad connotations: for heteros a pejorative for scary oversexed older men that you should shun, for homos a hated word used by people to degrade you. Today the homosexuals in Sweden have successfully seized the word for their own. You can use it to describe a couple of mononormative adoptive parents in the suburbs or leather covering swelling abs. The old usage and connotations are still there as nuances of the word. You still have to be careful how to use it and understand it, to avoid interpreting a sleight where there isn’t one or the other way around.
The word muslim is another concept so filled with conflicting nuances that you have to be careful using it. Are we speaking about a death seeking jihadist or a modern secularized family man? Some American commentators spot terrorists behind every muslim, but what gives them the right to label a large part of the world population as terrorists.
Feminist is also a flexible concept. One moment it is toothless enough to be a part of all major political parties platform in the Swedish election, the next moment it’s used to reference a limited group of aggressive maneating amazons with an agenda to nullify thousands of years of civilization.
We need nuance in our discourse because it doesn’t work to stamp everybody that identify themselves as gay, muslim or feminist, with your own worst interpretations of the concepts. The feminist critics shouldn’t label me a fascist on account of me being a self proclaimed feminist.
I am a feminist!
It is an ugly rhetorical device to challenge a feminist with ”But feminists hate men!” a bit like asking a muslim why they hate people in western countries. That kind of stratagems don’t help the conversation they destroy it. People should only be accountable for their own views, not bundled together with others that just happens to use the same epithet. Some people might object that I should take the general view (or the view of some undefined ”most people”) of feminism into account, and change my description of myself to humor them. I assert my right to call myself a feminist anyway. It would be a mistake to let some peoples black and white view of feminism stand in the way of our need for nuances. Feminism has the potential to be more than a militant movement for disenfranchised women. More than a movement that scares some men. It has the potential to be the humanistic striving for an equal and better society.
All liberals shouldn’t get the heat for the views of the most market oriented utopians. All socialists shouldn’t be made responsible for the terror under comrades Lenin and Stalin. All Pirate Party supporters shouldn’t be accused of wanting everything for free. Our discourse and our political debate won’t work unless we allow concepts to be multifaceted, allow people to have different interpretations, allow for nuances and avoid letting everything be divided into a black and white us against them.
It is possible to be a feminist without hating men. It is even possible for a man to be feminist without being gay or effeminate. It is possible to be a feminist.
I am a feminist and for good reasons. When I grew up I didn’t find the division of labour and roles in my family (and among the peers of my parents) to be what I wanted for myself and my wife when we started out or life together. I have spent my entire career watching overachieving and underutilized female talent. I have lost count of the instances when I have seen a group of men in vain try to find a female candidate for a position, a task or an appearance. I could keep going …
But today I want to focus closely on three of my many reasons for being a feminist:
Female Vulnerability
The traditional male role limited the abuse women could be exposed to through the protection all men owed all women. Or at least that was the ideal. When the traditional gender roles erode as a consequence of female emancipation, some women are subjected to horrible abuse, that some men reckon they just have to tolerate. When men hate women with words through the internet, with threats or sexual harassment or in the worst case with violence, sexualized violence, it is not the same thing as men hating men. The ancestral differences between the sexes has in this case not disappeared. But in a society that claims to be emancipated women has to take care of themselves, their own defense, their own fear.
This isn’t good enough. We need more than women that react to this violence and hate. We need men reacting, reacting forcefully. We need to display our defiance not only towards the hate, the threats and the violence but also to anyone apologizing, diminishing or whitewashing the problem, because this helps build a society where there is less room for women. It may be the female voices that try to change sexist attitudes and structures that are the first to be silenced. A loss for us all.
I don’t claim to have the solution to this problem. I just believe that we need to give creedence to this problem, to talk about it and call it the way we see it: a structural oppression of women. To fight this equalitism or general humanism isn’t enough. We need feminism!
Narrow Gender Roles
Men are also affected by narrow gender roles. Everybody that lives in a society where it is important to uphold gender differences, is forced to adjust who they are in accordance to their accepted gender role, Mostly this is something that goes on in our childhood when we are socialized into our genders, when it of the outmost importance to know if it is a boy or a girl. A child quickly picks up what clothes to appreciate, what games too play and what things to wish for.
Little boys can play with dolls, but there will come a day when they better get tired of girlish games. There are toys for boys and for girls, and it is peculiar that although girls may take up male toys and games with abandon, there is still a price to pay for a boy crossing the gender barrier in the other direction.
This is true for adults as well. The time has passed when women in trousers or even a pair of jeans where disdained, but a man in a skirt is another story. It is something reserved for the avant grade, transexuals and celebrities. Bowie and others were playing with this in the seventies, but we’re still far from living in a society that accepts it.
Still most of us harbor some transgender issues. The typical male and female attributes are probably more common in the other gender than the gender roles let us believe. Since most of us expend a lot of energy keeping to our gender role, we never get to see most of the transgenderisms that can be found inside of us. A little bit of a female perspective here and a little bit of a male reaction there, with no connection to the actual physiological sex of the person.
I think we have a lot of reason to affirm these small gender transitions, however small and insignificant they may seem. We diminish ourselves as human beings, when we deny parts of our personality. I believe we would get a better, warmer and more human society if men and women let themselves be more female and male. If those of us that live with a more complex sexual identity, and choose not to hide it, didn’t have to justify it all the time. Feminism isn’t about everything becoming more female. It is about giving female and male attributes equal status and let all of us be as male or female as we want. This is why we need feminism!
Men Picking Men
It is a well known fact that we have an overrepresentation of men in leading roles in society. It doesn’t matter if we look to business, government, organizations or the academic world, the pattern is the same. If we go to a conference most speakers are typically male.
There are a lot of different reasons for this: historical, lingering effects of a less equal time, socioeconomic etc. But I think an important reason that this pattern is hard to break is the frame of reference men and women use.
First: Think about the fact that we live in a society that historically has given status, power and acumen primarily to people with male traits. As a compensatory strategy a lot of women have emulated men to gain their position in society. As a result the early female role models in positions of power hasn’t been very female. So, we still uphold a male norm as the standard for success and women still have to compensate.
Second: History, our culture or even our biology has taught men to look to other men and women to look to both men and women. This isn’t a tendency that I can prove in any way. But in my own experience there is a kind of gender induced blindness among men, that makes them never see or possibly forget about the women.
A personal example: When I lecture and need a name or a couple of names for an example I need to fight my tendency to automatically say male names. They are at the top of my mind. I need to dig deeper to find female names. Of course it would be ridiculous to assume that all men are like me. One example is hardly consequential. But I challenge men out there – try it. Three names, really quick! And not now when you just read it, imagine yourself in a situation where you would need them to tell a story or set up a math problem or something.
This means that we need to work on our recruiting processes in society. When we want a person for a position, a task or an appearance, we need to make sure we remember the women. I am not a supporter of gender quotas, I am a supporter of looking again to see if there weren’t female candidates that slipped our mind. We need to make ourselves remember, because men is still the norm, and that’s another reason we need feminism.
Finally
I am a feminist, but that doesn’t preclude me being a lot of other thing: a liberal, a humanist, a pirate, a socialist perhaps … A human being has an immense capacity for complexity. Our views if we let them can be multifaceted and nuanced. When we force each other into templates based on our preconceptions, we suppress an opportunity to learn from each other.
To grow.
Publicerat i English stuff | Taggat english, feminism, pirate party | 3 Kommentarer