Min relation till Åsa Lindeborgs texter och ställningstaganden i framför allt Aftonbladet har inte precis varit oproblematiska genom åren. Även om jag själv växt upp i vänsterrörelsen, så omprövade jag mina ståndpunkter och kom till en helt annan och till och med för mig själv tidvis förvånande slutsats. Världen har blivit på en gång ...

Min relation till Åsa Lindeborgs texter och ställningstaganden i framför allt Aftonbladet har inte precis varit oproblematiska genom åren. Även om jag själv växt upp i vänsterrörelsen, så omprövade jag mina ståndpunkter och kom till en helt annan och till och med för mig själv tidvis förvånande slutsats. Världen har blivit på en gång enklare och mer komplex.

Oavsett allt detta, så har jag en djup grundläggande respekt för henne. Jag har nämligen inte alls svårt att se skillnad på den makeup av åsikter folk håller sig med och personen bakom masken. För mig är Åsa en person som tycks ha hjärtat på rätt ställe, alldeles oavsett att hennes åsikter i sakfrågor alltsom oftast går helt på tvärs med mina.

Den här gången lyser hon klart i en artikel om yttrandefrihet. Hon sätter fingret på vad jag anser är en av vår tids största utmaningar: att inte förväxla vår egen moraliska och politiska förträfflighet med de principer som bör styra ett fritt och demokratiskt samhälle. Var och en av oss som under någon del av sitt liv upplevt utanförskap på något sätt, borde vara vaccinerad  mot sådana dumheter. Ändå ser man tid efter annan hur folk faller till föga för frestelsen att försöka pressa in resten av världen i sin egen ram.

I grunden kan en vettig syn på yttrandefrihet sammanfattas på det sätt Evelyn Beatrice Hall sammanfattade Voltaires ståndpunkt:

“I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”

Det har blivit i det närmaste en plattityd, något folk säger utan att på allvar fundera på konsekvenserna av utsagan. För det har sagts många gånger: om du bara försvarar rätten att säga det som du själv finner acceptabelt, så försvarar du egentligen inte yttrandefriheten överhuvudtaget.

Med sann yttrandefrihet, så måste även dumheter som Åke Greens yttringar om homosexualitet försvaras. Inte så att han har rätt att slippa löje och brutal kritik, men han har rätt att uttrycka sina övertygelser. Detsamma gäller för övrigt djupt sjuka politiska yttringar som en viss massmördares ”politiska manifest” eller en viss sajts försök att rehabilitera, förklara och försvara sexuella handlingar som i grund och botten bygger på övergrepp.

Till och med sådana uttryck måste försvaras. I annat fall försvarar vi inget alls annat än vår egen rätt att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen, vilket är helt ofarligt, utan tillstymmelse till utmaning — och därför inte handlar om yttrandefrihet alls.

Det är svårt att uttrycka det bättre än Åsa själv:

Men det finns också författare som grumlar vyerna, som sprider lögner och fördomar, som skändar och kränker. Säger vi att varje fri penna ökar friheten för miljoner människor kan vi inte bara mena de pennor som utmanar diktaturer. Vi måste också inbegripa dem som stångar pannan blodig för påståenden som majoriteten i en demokrati inte accepterar i sak. PEN:s stolta paroll blir till jolm om vi inte inser att även en förintelseförnekare som David Irving har fängslats på grund av sina, för oss, förhatliga ord.

Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Om såna som Irving inte får publicera sig, tvingas vi aldrig vässa våra argument. Kunskapen om det allra viktigaste förslappas, fördunklas.

Vi har de senaste årtiondena sett alldeles för mycket av tillrättaläggande där man ”av godhet”, eller vad det nu kan vara fråga om, försöker att indirekt förbjuda det som är obekvämt. Vi har sett nog av ”samariter” som alla anser att just deras behjärtansvärda agenda förtjänar särbehandling och ytterligare ett undantag i grundläggande friheter.

I grund och botten stödjer sig alla sådana ”goda insatser” på samma principer som en gång i tiden det amerikanska ”Moral Majority”. Det vill säga det faktum att så många av oss reagerar med reptilhjärnan när vi stöter på något vi inte tycker är acceptabelt. Vi har så svårt att se skillnaden mellan att känna aversion emot något och argumentera mot det, eller att förbjuda det.

Jag kan säga att jag skäms över svenskar som rackar ner på minoriteter eller försvarar övergrepp. Förbud skapar dock bara tystnad och inget annat. Förbud sopar skräpet under mattan, sminkar över verkligheten och låter den polerade ytan få vårt moraliska övermod att gå i spinn.

Jag förvånas över att vi är så duktiga på att slå oss för bröstet när det gäller yttrandefrihet, för rent krasst är vi inte några stjärnor. Att jämföra sig med uppenbart slutna och repressiva samhället är inte något att yvas över. Skulle vi inte framstå som klassens ljus i jämförelse med dessa, så skulle stöveltrampen inte vara långt borta. Men det är inte detta som skall vara vår standard, för då har vi lagt ribban i tröskelhöjd och där hör den inte hemma.

Bra så Åsa.